Vid avgrunden

Kontakten mellan Wilma och hennes föräldrar och syster Margot upphörde i oktober 1941. Vad Wilma då inte vet eller inser är att hon aldrig mer kommer att höra från dem eller träffa dem igen. Hon söker oförtrutet och desperat vidare efter möjligheter att få reda på vad som hänt och vart de har tagit vägen, bland annat så skriver hon till en av sin mammas vänninor, Gertrude Joseph, från Laufersweiler. Hon svarade:

”Liebe Wilma!

Det gladde mig mycket att höra ifrån dig och att få veta att allt är bra med dig. Tack för dina lyckönskningar, jag önskar dig detsamma… låt oss hoppas och be, vad som än komma skall. Du har säkert redan hört att dina älskade föräldrar har rest liksom min Heinz (Gertrudes son. Min anm.) och mina två bröder med sina familjer. Så du förstår säkert hur jag mår. Jag skulle verkligen uppskatta att höra från dig om du får reda på var dina kära föräldrar och syster är så kan jag kanske får reda på om de är nära min familj. Om jag får veta något hör jag självklart av mig till dig. Det är ingen idé att oroa sig. Om vi bara kunde skriva till dem och hjälpa till. Nå, kära Wilma, ta det lugnt och oroa dig inte för mycket. Den allsmäktige kommer att beskydda vårt folk.

Skriv snart.

 All min kärlek,

Gertrude Joseph”

Gertrude är den som först får reda på vart hennes egen och Wilmas familj har deporteras och skickar deras adress i Lodz getto till Wilma tillsammans med ett kvitto på pengar hon sänt till Arthur Ermann och som är undertecknat av honom – ”men om han fick nånting, det vet man ju inte”.

Wilma skriver ett antal brev, hur många minns hon inte längre, men hon får aldrig något svar varken från sina föräldrar eller deras inneboende, familjen Haas, som deporterades samtidigt med dem. Anledningen till detta, som varken Wilma eller någon annan utanför gettot i Lodz då kände till, var att gettoadministrationen hade infört ett postembargo för judarna som anlände från väst i mitten av oktober och fram till början av december (1941). När embargot lyftes översvämmades postkontoret och censuren i gettot så till den grad av vykort och brev att Gestapo, i januari 1942, förbjöd all utgående och inkommande post till gettot ända fram till maj 1944, men då fanns det inte  många människor kvar i gettot.

Flera säckar med post som aldrig skickats hittades i Lodz getto efter krigsslutet 1945.

Hur Gertrude Joseph fick sin information om sin familj och Wilmas vet vi inte, men kanske hennes son Heinz, som då var 17-18 år, hittade något sätt att smuggla ut brev, det förekom.

I april 1942 får Wilma återigen ett brev från Gertrude Joseph, den här gången skriver hon att ”nu måste jag också flytta” och sen upphör all kontakt även med henne. Kan det vara så att den stress och rädsla Gertrude måste känt avspeglas i hennes felaktiga datering? Där står 15.4.32.

2. Brev från Gertrude Joseph + kvitton

Gertrudes son, Heinz Joseph, överlever och när Lodz ghetto likvideras 1944 deporteras han till Auschwitz och därefter, när den ryska fronten närmar sig under vintern 1945, till Bergen Belsen där han befrias av engelsmännen 15 april 1945. Han emigrerar till USA, byter namn till Henry Joseph och får så småningom kontakt med Wilmas bror Kurt och kan då berätta att han träffade deras föräldrar och lillasyster Margot en hel del i gettot. Hon var ofta hemma hos honom och bad honom alltid följa med henne när hon behövde gå över en träbro som förband de olika delarna av gettot med varandra. Det var alltid mycket folk som trängdes på bron och hon var rädd.

Så sent som 1967 hade Wilma fortfarande svårigheter att få någon klarhet i vad som hänt lillasyster Margot, ingen kunde hitta henne i några dokument. Henry Joseph skriver då ett brev där han intygar att han träffat familjen Ermann efter oktober 1941 i Lodz getto.

Intyg Henry Joseph

 

Om familjen Ermanns ankomst till Lodz getto och livet där kan ni läsa om här:

Vid avgrunden

Släktforskning

1. John Leonard

 

Nu har jag fått klart en sammanfattande berättelse om min senaste släktforskning – hur jag kunnat belägga ett rykte om min farmors far, som gått i familjen, och hur jag hittat min farmors farmor. Det har bitvis varit ett riktigt detektivarbete där jag verkligen fått vässa mina kunskaper i släktforskning samtidigt som jag upptäckte att jag har judiska anor. Ska bli riktigt roligt att få fortsätta det här spåret längre fram när jag får mer tid över. Tills dess kan ni läsa om det jag forskat fram här:

https://carolynetnolog.com/slaktforskning/min-farmors-far-den-evige-fostersonen/

Kontakten upphör

När Wilma läser breven, daterade 14 oktober 1941, från sina föräldrar och lillasyster om att de ska flytta från Rhaunen ökar hennes oro för vad som egentligen händer med dem. Hon skickar omedelbart ett så kallat svarskort till dem och i det hon skriver reflekteras hennes rädsla.

Mina älskade föräldrar. Hur är det med er? Var är ni? Vad händer med er? Jag vill fråga er, fråga igen och igen. Snälla svara mig omedelbart och ge mig er adress. Lever ni fortfarande??? Jag kan inte vara lugn efter allt som hänt. Jag mår bra. Oroa er inte för mig. Jag vill inte det eftersom ni vet hur jag har det här. Hur är det med min älskade Margot? Skicka mig ett svar omedelbart. Mår ni bra?  Ha det så bra, och jag skickar all min kärlek och kyssar. Wilma Svara omedelbart.

Wilma skriver också brev till en granne och god vän i Rhaunen, Rosa Grünewald, där hon frågar efter sina föräldrar, var de är och hur det är med alla i Rhaunen och ber Rosa skriva tillbaka så fort som möjligt.

Vad Wilma inte vet, när hon sitter där i sitt lilla rum hos fru Norlander i Stocksund och skriver till sina föräldrar och Rosa Grünewald, är att de redan befinner sig i Lodz getto i Polen eller Litzmannstadt, vilket nazisterna döpte om den polska industristaden till.

Läs vidare här: https://carolynetnolog.com/lodz-getto-helvetet-pa-jorden/

Tonen förändras

Sommaren 1941 arbetade Wilma hos Fru Norlander i Stocksund, där tog hon hand om de tre barnen och skötte hemmet. Wilma njöt av sin nyvunna frihet, långt bort från kollektivet i  Hälsinggården. Så länge hon skötte sina arbetsuppgifter var hon nu fri att göra vad hon ville på sin lediga tid. Oftast blev det att hon cyklade in till Stockholm, hon älskade den stora och bullriga staden. Det enda som förmörkade hennes tillvaro var oron för föräldrar och lillasyster hemma i Rhaunen. Hon väntade ivrigt på besked från dem – att de hade fått utresetillstånd till Palestina eller till något annat land. Planen hade hela tiden varit att hela familjen skulle återförenas i Palestina – Wilmas bror Kurt var redan där och Wilma skulle åka så fort hon fick besked från sina föräldrar att de var på väg. Det här hade de talat om så många gånger innan Wilma gav sig av till Sverige.

Under de två år som hon hade varit hemifrån hade hon fått brev eller brevkort från sin far i princip varje dag, ibland till och med två brev per dag. Den här sommaren, 1941, kom breven lika regelbundet men inget besked om att familjen kunde lämna Tyskland. Wilmas frustration och oro växte samtidigt som hon tyckte sig märka att tonen i breven förändrades. Hon visste att hennes lillasyster Margot tvingats sluta sin skolgång i Rhaunen och flytta till Köln för att gå i en privat skola där. Hon visste också att hennes far inte fick bedriva sin kreaturshandel längre utan istället utförde tvångsarbete till mycket låg ersättning. Wilma tror att familjens mycket pressade ekonomiska situation tillsammans med en ökad rädsla för vad som höll på att hända och vad det ska bli av dem var anledningen till den förändrade tonen i breven. Det skulle visa sig vara mycket värre än vad hon någonsin kunde anat.

Det kan ni läsa om här:  https://carolynetnolog.com/liebe-wilma/vagen-mot-undergang-2

 

Äntligen fri!

Wilmas tid på Hälsinggården utanför Falun blev ingen lycklig tid. Hon såg den som ett stort mörker och den blev början på det som skulle bli hennes livs trauma. Förlusten av sina föräldrar, lillasyster samt övriga släktingar och vänner, barndomshemmet samt det mesta av hennes privata ägodelar.

Men det fanns några få ljusglimtar; alla kärleksfulla breven hemifrån samt ett fåtal personer hon mötte under sin tid i Falun som hon minns som vänliga och snälla. Samt sist, men inte minst, hur hon till slut lyckades lämna Hälsinggården bakom sig och starta ett nytt liv närmare Stockholm.

Det kan ni läsa om här https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/antligen-fri/

Ensam i Sverige

När Wilma kom till i Sverige i juli 1939 var hon bara 15 år och hade aldrig varit utomlands tidigare, varken med eller utan sina föräldrar. Hon var dessutom uppvuxen i en liten by på landet där familjen var det nav kring vilket livet snurrade. Wilma hade ingen som helst erfarenhet av livet utanför denna by, trots att hon ständigt längtade bort – till storstaden. Hon hade heller ingen erfarenhet av hur en ung, vacker kvinnas möte med det motsatta könet kunde gestalta sig. Trots sitt mogna utseende och sin klädsel var Wilma innerst inne bara ett barn och nu fanns inte mamma vid hennes sida heller för att ge råd och stöd. Under några av de utflykter hon deltog i på Hälsinggården var det någon som gjorde närmanden och kallade henne för ”oskulden från landet”. Wilma upplevde det som väldigt obehagligt. Några gånger blev hon också bjuden på bio men vågade aldrig gå. Så det är inte så konstigt att hon kände sig både ensam och utsatt och led av en enorm hemlängtan.

Passfoto Wilma 1939 2

Wilmas passbild från 1939.

Hemma i Rhaunen gick inte heller livet sin gilla gång för varken Arthur, Frieda eller Margot och det kan ni läsa om här:

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/ett-hem-i-upplosning/

Från Tyskland till Sverige sommaren 1939

Efter ”Rikskristallnatten” i november 1938 gjorde många tyska judar allt de kunde för att lämna landet samtidigt som restriktionerna mot dem hårdnade allt mer för varje dag som gick. Både Wilma och hennes äldre bror Kurt hade tur som kunde slinka ur nätet innan det blev för sent.

Efter Hitlers berömda tal inför riksdagen den 30 januari 1939, där han förutspådde förintelsen av Europas judar, minskade möjligheten för Tysklands judar att undkomma det allt hårdnande nazistiska greppet för varje dag som gick. Restriktioner, både från den nazistiska regimen och från omvärlden lade hinder i vägen. I maj 1939 hade till exempel den brittiska regeringen publicerat en vitbok som innebar att judisk invandring till dåvarande Palestina, som lydde under brittiskt mandat, avsevärt begränsades mot tidigare. 

Det här visste inte den då 15-åriga Wilma något om, och om Arthur och Frieda visste så sa de inget, utan Wilma reste iväg till Sverige med förhoppningen om att hela familjen skulle återförenas i Palestina. Föräldrarna och lillasyster Margot skulle bara få sina papper klara.

Fortsättningen av Wilmas berättelse om resan till Sverige och den allra första tiden i det nya landet finns här:

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/jag-hade-aldrig-akt-om-jag-skulle-vetat-hur-det-skulle-bli/

 

 

”Liebe Wilma” kommer att fortsätta

Tidigare skrev jag att jag skulle återkomma i månadsskiftet juli/augusti med Wilmas berättelse, men tyvärr har jag, av olika anledningar, blivit försenad. Bland annat har jag gjort en researchresa till Polen och besökt Warszawa och Lodz. Mycket intressant och lärorikt och ni kommer så småningom att få ta del av en del av mitt material därifrån. Om ni, som har intresse av den polska judiska historien någon gång åker till Warszawa måste ni besöka det nya museet Polin. Köp en audioguide på engelska och ni kommer att få stor behållning av besöket, jag lovar!

Jag är snart tillbaka med Wilmas berättelse.

Polin, Ul 6 Mordechaja Anielewicza, Warszawa. Foto: Carolyn Östberg, augusti 2016

Efter ”Rikskristallnatten” i november 1938

När de omfattande attackerna mot judarna i Tyskland i november 1938 var över insåg de flesta att situationen hade blivit riktigt farlig. Nu gjorde många judar vad som helst för att till vilket pris som helst komma ut ur Tyskland.

Wilma berättar:

”Nu började vi kontakta alla judiska organisationer som vi kunde komma på, pappa och jag skrev till dem – i Berlin, i Köln, i Frankfurt… i… jag minns inte alla. Det var inget särskilt land vi ansökte om att få komma till, det handlade bara om att komma ut ur Tyskland! Alla gjorde samma sak, nu ville alla ut fortast möjligt! Det kunde vara England, Holland eller var som helst, man var bara glad om någon ville ta emot oss. Det var en ren slump att jag hamnade där jag gjorde. Jag hade en kompis, en judisk flicka, som kom till Holland och hon försvann där. 

Det tog väldigt lång tid innan vi fick något besked från någon organisation. Så till slut kom det ett svar som sa att jag kunde få komma till Sverige, till Hälsinggården i Falun, för att sedan resa vidare till Palestina. Men min syster Margot fick inte något tillstånd, hon var för ung sa man. Jag förstår inte det eftersom det var flera stycken i min grupp på Hälsinggården som var lika gamla som Margot eller till och med yngre… hon fyllde elva år i februari 1939. Men mina föräldrar hade ansökt om tillstånd, att få komma till Palestina, för henne och för dem också. De hade pass och allt klart, väntade bara på en stämpel för att få komma in. Jag var övertygad om att vi skulle ses där hela familjen, det var så det var bestämt. Hemma fanns det inte så mycket möbler kvar, de hade varit tvungna att sälja en hel del för att vi skulle få pengar för att överleva. I stort sett var det bara sängarna kvar och alla andra saker hade de redan plockat ihop för att ta med sig till Palestina, det var redan klart, de hade röjt ut hemma, det såg jag med egna ögon. Så jag tyckte det skulle bli spännande att åka till Sverige och jag var mycket förväntansfull inför resan. Men jag visste absolut ingenting om landet, ingenting om Dalarna eller Hälsinggården, hur jag skulle bo eller vad jag skulle göra där. Vår granne, han som kom på nätterna ibland med mat till oss, han förklarade att Sverige var ett kungarike, det var nog allt jag fick reda på. Vi tittade i min skolatlas för att se var det låg men vi förstod ändå inte hur kallt det kunde vara. De varmaste plaggen jag hade med mig var en gabardinkappa och en tröja.”

Wilma var alltså en av de 60-tal judiska barn och ungdomar som kom ut ur nazisternas grepp i juli 1939 och fick en fristad i Sverige. Meningen var att de skulle vistas på Hälsinggården en kort tid för att sedan resa vidare till Palestina. Men de planerna försvårades av att kriget bröt ut i september samma år. På Hälsinggården levde man som på en riktig kibbutz – där alla skulle dela allt lika och ingen var över den andre.

Idag är själva gårdsbyggnaden borta och det är inte många i Falun eller i dess omgivningar som minns särskilt mycket av vad som tilldrog sig här för 77 år sedan. Boken ”Kibbutzer i Sverige. Judiska lantbrukskollektiv i Sverige 1936-1946”, av Malin Thor Tureby, är en av de fåtal beskrivningar som finns av detta relativt okända kapitel i den svenska judiska samtidshistorien.

Längre fram i sommar, förmodligen i månadsskiftet juli/augusti, återkommer jag med Wilmas egen berättelse om sina förberedelser inför resan till Sverige, själva resan och hur hon upplevde vistelsen i Falun.

Tills dess önskar jag alla mina läsare en trevlig sommar.

Carolyn Östberg

Liebe Wilma och ”Rikskristallnatten”

”Rikskristallnatten” kallas natten mellan 9 november och 10 november 1938 då beväpnade grupper från nazistpartiet i Tyskland iscensatte en landsomfattande terroraktion mot den judiska befolkningen, en pogrom.  Cirka 400 judar dödades eller tvingades begå självmord, 20 000–30 000 arresterades och fördes till koncentrationsläger, närmare 300 synagogor brändes ner och över 7 500 butiker vandaliserades. Pogromen varade dock inte endast en natt, i själva verket startade den redan den 7 november och avslutades inte förrän den 13 november.

Nu följer Wilmas berättelse om hur hon, hennes familj och Rhaunens övriga judar upplevde dessa dagar i november 1938. Till Wilmas redogörelse har jag bifogat historisk bakgrund och fördjupning samt en del andra vittnesmål.

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/kristallnatten-november-1938-valdet-trappas-upp/

Släktforskning

Parallellt med ”Liebe Wilma”, berättelsen om en kvinnas och hennes familjs öden under Förintelsen kommer jag nu att börja skriva om min släktforskning.

Jag börjar med min farmors gren då den under många år gav mig en hel del huvudbry och det fanns väldigt lite material och kunskap inom familjen att gå på. Egentligen var det bara så kallade rykten om att farmors far var son till den, på sin tid, berömde operasångaren Leonard Labatt. Enligt de officiella källorna och informationen i biografier etc finns det absolut ingenting som skulle kunna ge minsta ledtråd till att det stämmer. Men skam den som ger sig! Till slut har jag lyckats lösa gåtan och det är hur jag gick till väga som jag tänker berätta om. Har kallat det här avsnittet för:

”Tenorsångaren Leonard Labatt och hans okände son”

 

Livet förändras – januari 1933 och framåt. Del 2

Nu fortsätter Wilmas berättelse om hur livet förändras i hennes hemby Rhaunen efter att Hitler kommit till makten 1933. Det här avsnittet sträcker sig fram till och med 1937/38 och beskriver den stegvisa upptrappningen av judeförföljelserna i Tyskland. Ingen kunde vare sig gissa eller föreställa sig vad nästa steg skulle bli – de flesta trodde nog att för varje steg så var det över – ”värre än så här kan det inte bli”.

Men det blev det!

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/livet-forandras-januari-1933-och-framat-del-2/

 

Livet förändras – januari 1933 och framåt. Del 1

Nu har Wilma och jag kommit till det avsnittet i hennes berättelse där livet i den lilla byn Rhaunen förändras för den judiska delen av byborna – januari 1933. Wilma är då 8 år, hennes storbror Kurt 13 och lillasyster Margot är 4 och ska snart fylla 5. 

Det är en, på många sätt, omfattande del av Wilmas berättelse där jag har lagt in ganska många hänvisningar/länkar så ni läsare kan få en djupare insikt om vad som faktiskt låg bakom det som hände. Därför har jag också valt att dela upp det i kortare avsnitt som jag lägger ut vartefter. 

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/livet-forandras-januari-1933-och-framat-del-1/

Utsikt över Rhaunen 2013

Utsikt över Rhaunen 2013. Det bruna tegelhuset med svart tak, mitt i bilden, är Wilmas barndomshem.

Liebe Wilma – hennes första trygga år

Här börjar Wilma berätta om sina första barndomsminnen och hur det var att växa upp i byn Rhaunen i Rheinland Pfalz innan Hitler och nazisterna kom till makten. Det är en berättelse om god grannsämja och hur väl de judiska och icke-judiska personerna var sammansmälta i det lilla samhället. Som till exempel att Wilma och hennes storebror Kurt gick i en protestantisk Kindergarten.

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/de-trygga-aren-i-rhaunen

 

Historien äger rum

Genom ett besök vid platsen eller byggnaden ”där det hände”, att följa i spåren av det förgångna tycker jag är ett alldeles speciellt och mycket effektivt sätt att väcka känslor och förmedla historiska händelser. De blir mer gripbara än att bara läsa om dem eller höra någon berätta om dem. Platserna och byggnaderna som finns kvar är en källa i sin egen rätt precis som vittnesmål, fotografier och dokument. Platser skapar historia och historia skapar platser.

Hösten 2013 kom jag då äntligen iväg på min resa till Rhaunen, för att besöka Wilmas hemby och dess omgivningar. Och att bila i Moseldalen var nog den vackraste resan jag gjort i hela mitt liv. Oslagbara scenerier i sprakande höstfärger. Det var inte svårt att få igång fantasin och förpassa sig till 1930-40-talet i samma skogar och på vindlande vägar.

Första etappen var från Rhaunen och västerut, knappt tre mil till Bernkastel. Och medan vi åkte genom en storslagen skog på en smal vindlande landsväg tänkte jag på dem som åkte på exakt samma väg och samma sträcka 72 år tidigare.

Det var den 16 oktober 1941 som judarna från Rhaunen deporterades, vid det laget var det 16 stycken kvar i byn. Bland dem fanns Wilmas mamma, pappa och lillasyster Margot.

Och jag satt och funderade över hur de måste ha känt sig däruppe på lastbilens flak. Först till Bernkastel, sen till Trier och därefter Luxemburg. Därifrån lastades de tillsammans med många andra judar på godsvagnar med destination ghettot i Lodz, Polen.

Och samtidigt kunde jag inte också låta bli att tänka på hur mycket kraft och resurser nazisterna lade ner för att hämta dessa 16 personer. Lastbil och bränsle, chaufför och säkert minst två vakter, listor som ska upprättas över vilka som infann sig etc etc, Det var verkligen ett helt maskineri i sig. Längre fram i Wilmas berättelse kommer jag att skriva mer och utförligare om den här dagen den 16 oktober 1941 och vad som hände sedan.

Nu tänkte jag visa Wilmas barndomshem. De två översta bilderna är tagna i maj 1940 och det är fotografier som föräldrarna skickade till Wilma i Sverige. På den översta bilden är det mamma Frieda i fönstret på undervåningen och Norbert Haas på övervåningen. Familjen Haas var inneboende hos Wilmas föräldrar, det var både praktiskt och ekonomiskt för bägge parter. På nästa bild poserar mamma Frieda och pappa Arthur på trappan till huset.

Nedanför de här två bilderna är ett foto från 2013 som jag tagit.

 

Wilmas barndomshem i maj 1940
Wilmas barndomshem i maj 1940
Wilmas barndomshem i oktober 2013
Wilmas barndomshem i oktober 2013

 

486 brev till ”Liebe Wilma”

Här kan ni läsa om hur Wilma och jag började arbeta tillsammans för att återskapa hennes historia.

486 brev är det som Wilma hade kvar efter sina föräldrar samt några fotografier. En del av dem fick hon med sig redan när hon avreste till Sverige i juli 1939 och andra skickades till henne under de kommande åren innan föräldrarna deporterades till Lodz i Polen.

https://carolynetnolog.wordpress.com/liebe-wilma/wilma-486-brev-till-liebe-wilma/

 

Idag börjar det!

Idag, måndagen den 25 april 2016, startar den här bloggen som ska dokumentera en kvinnas och hennes familjs öden under Förintelsen. Geografiskt kommer vi att befinna oss i Tyskland, Polen och Sverige. Tidsmässigt löper det från 1900-talets början och fram till våra dagar. Berättelsen kommer att ligga under titeln Liebe Wilma i bloggens sidhuvud och bredvid varandra, inte under.