Efter ”Rikskristallnatten” i november 1938

När de omfattande attackerna mot judarna i Tyskland i november 1938 var över insåg de flesta att situationen hade blivit riktigt farlig. Nu gjorde många judar vad som helst för att till vilket pris som helst komma ut ur Tyskland.

Wilma berättar:

”Nu började vi kontakta alla judiska organisationer som vi kunde komma på, pappa och jag skrev till dem – i Berlin, i Köln, i Frankfurt… i… jag minns inte alla. Det var inget särskilt land vi ansökte om att få komma till, det handlade bara om att komma ut ur Tyskland! Alla gjorde samma sak, nu ville alla ut fortast möjligt! Det kunde vara England, Holland eller var som helst, man var bara glad om någon ville ta emot oss. Det var en ren slump att jag hamnade där jag gjorde. Jag hade en kompis, en judisk flicka, som kom till Holland och hon försvann där. 

Det tog väldigt lång tid innan vi fick något besked från någon organisation. Så till slut kom det ett svar som sa att jag kunde få komma till Sverige, till Hälsinggården i Falun, för att sedan resa vidare till Palestina. Men min syster Margot fick inte något tillstånd, hon var för ung sa man. Jag förstår inte det eftersom det var flera stycken i min grupp på Hälsinggården som var lika gamla som Margot eller till och med yngre… hon fyllde elva år i februari 1939. Men mina föräldrar hade ansökt om tillstånd, att få komma till Palestina, för henne och för dem också. De hade pass och allt klart, väntade bara på en stämpel för att få komma in. Jag var övertygad om att vi skulle ses där hela familjen, det var så det var bestämt. Hemma fanns det inte så mycket möbler kvar, de hade varit tvungna att sälja en hel del för att vi skulle få pengar för att överleva. I stort sett var det bara sängarna kvar och alla andra saker hade de redan plockat ihop för att ta med sig till Palestina, det var redan klart, de hade röjt ut hemma, det såg jag med egna ögon. Så jag tyckte det skulle bli spännande att åka till Sverige och jag var mycket förväntansfull inför resan. Men jag visste absolut ingenting om landet, ingenting om Dalarna eller Hälsinggården, hur jag skulle bo eller vad jag skulle göra där. Vår granne, han som kom på nätterna ibland med mat till oss, han förklarade att Sverige var ett kungarike, det var nog allt jag fick reda på. Vi tittade i min skolatlas för att se var det låg men vi förstod ändå inte hur kallt det kunde vara. De varmaste plaggen jag hade med mig var en gabardinkappa och en tröja.”

Wilma var alltså en av de 60-tal judiska barn och ungdomar som kom ut ur nazisternas grepp i juli 1939 och fick en fristad i Sverige. Meningen var att de skulle vistas på Hälsinggården en kort tid för att sedan resa vidare till Palestina. Men de planerna försvårades av att kriget bröt ut i september samma år. På Hälsinggården levde man som på en riktig kibbutz – där alla skulle dela allt lika och ingen var över den andre.

Idag är själva gårdsbyggnaden borta och det är inte många i Falun eller i dess omgivningar som minns särskilt mycket av vad som tilldrog sig här för 77 år sedan. Boken ”Kibbutzer i Sverige. Judiska lantbrukskollektiv i Sverige 1936-1946”, av Malin Thor Tureby, är en av de fåtal beskrivningar som finns av detta relativt okända kapitel i den svenska judiska samtidshistorien.

Längre fram i sommar, förmodligen i månadsskiftet juli/augusti, återkommer jag med Wilmas egen berättelse om sina förberedelser inför resan till Sverige, själva resan och hur hon upplevde vistelsen i Falun.

Tills dess önskar jag alla mina läsare en trevlig sommar.

Carolyn Östberg