Tonen förändras

Sommaren 1941 arbetade Wilma hos Fru Norlander i Stocksund, där tog hon hand om de tre barnen och skötte hemmet. Wilma njöt av sin nyvunna frihet, långt bort från kollektivet i  Hälsinggården. Så länge hon skötte sina arbetsuppgifter var hon nu fri att göra vad hon ville på sin lediga tid. Oftast blev det att hon cyklade in till Stockholm, hon älskade den stora och bullriga staden. Det enda som förmörkade hennes tillvaro var oron för föräldrar och lillasyster hemma i Rhaunen. Hon väntade ivrigt på besked från dem – att de hade fått utresetillstånd till Palestina eller till något annat land. Planen hade hela tiden varit att hela familjen skulle återförenas i Palestina – Wilmas bror Kurt var redan där och Wilma skulle åka så fort hon fick besked från sina föräldrar att de var på väg. Det här hade de talat om så många gånger innan Wilma gav sig av till Sverige.

Under de två år som hon hade varit hemifrån hade hon fått brev eller brevkort från sin far i princip varje dag, ibland till och med två brev per dag. Den här sommaren, 1941, kom breven lika regelbundet men inget besked om att familjen kunde lämna Tyskland. Wilmas frustration och oro växte samtidigt som hon tyckte sig märka att tonen i breven förändrades. Hon visste att hennes lillasyster Margot tvingats sluta sin skolgång i Rhaunen och flytta till Köln för att gå i en privat skola där. Hon visste också att hennes far inte fick bedriva sin kreaturshandel längre utan istället utförde tvångsarbete till mycket låg ersättning. Wilma tror att familjens mycket pressade ekonomiska situation tillsammans med en ökad rädsla för vad som höll på att hända och vad det ska bli av dem var anledningen till den förändrade tonen i breven. Det skulle visa sig vara mycket värre än vad hon någonsin kunde anat.

Det kan ni läsa om här:  https://carolynetnolog.com/liebe-wilma/vagen-mot-undergang-2