Vid avgrunden

Kontakten mellan Wilma och hennes föräldrar och syster Margot upphörde i oktober 1941. Vad Wilma då inte vet eller inser är att hon aldrig mer kommer att höra från dem eller träffa dem igen. Hon söker oförtrutet och desperat vidare efter möjligheter att få reda på vad som hänt och vart de har tagit vägen, bland annat så skriver hon till en av sin mammas vänninor, Gertrude Joseph, från Laufersweiler. Hon svarade:

”Liebe Wilma!

Det gladde mig mycket att höra ifrån dig och att få veta att allt är bra med dig. Tack för dina lyckönskningar, jag önskar dig detsamma… låt oss hoppas och be, vad som än komma skall. Du har säkert redan hört att dina älskade föräldrar har rest liksom min Heinz (Gertrudes son. Min anm.) och mina två bröder med sina familjer. Så du förstår säkert hur jag mår. Jag skulle verkligen uppskatta att höra från dig om du får reda på var dina kära föräldrar och syster är så kan jag kanske får reda på om de är nära min familj. Om jag får veta något hör jag självklart av mig till dig. Det är ingen idé att oroa sig. Om vi bara kunde skriva till dem och hjälpa till. Nå, kära Wilma, ta det lugnt och oroa dig inte för mycket. Den allsmäktige kommer att beskydda vårt folk.

Skriv snart.

 All min kärlek,

Gertrude Joseph”

Gertrude är den som först får reda på vart hennes egen och Wilmas familj har deporteras och skickar deras adress i Lodz getto till Wilma tillsammans med ett kvitto på pengar hon sänt till Arthur Ermann och som är undertecknat av honom – ”men om han fick nånting, det vet man ju inte”.

Wilma skriver ett antal brev, hur många minns hon inte längre, men hon får aldrig något svar varken från sina föräldrar eller deras inneboende, familjen Haas, som deporterades samtidigt med dem. Anledningen till detta, som varken Wilma eller någon annan utanför gettot i Lodz då kände till, var att gettoadministrationen hade infört ett postembargo för judarna som anlände från väst i mitten av oktober och fram till början av december (1941). När embargot lyftes översvämmades postkontoret och censuren i gettot så till den grad av vykort och brev att Gestapo, i januari 1942, förbjöd all utgående och inkommande post till gettot ända fram till maj 1944, men då fanns det inte  många människor kvar i gettot.

Flera säckar med post som aldrig skickats hittades i Lodz getto efter krigsslutet 1945.

Hur Gertrude Joseph fick sin information om sin familj och Wilmas vet vi inte, men kanske hennes son Heinz, som då var 17-18 år, hittade något sätt att smuggla ut brev, det förekom.

I april 1942 får Wilma återigen ett brev från Gertrude Joseph, den här gången skriver hon att ”nu måste jag också flytta” och sen upphör all kontakt även med henne. Kan det vara så att den stress och rädsla Gertrude måste känt avspeglas i hennes felaktiga datering? Där står 15.4.32.

2. Brev från Gertrude Joseph + kvitton

Gertrudes son, Heinz Joseph, överlever och när Lodz ghetto likvideras 1944 deporteras han till Auschwitz och därefter, när den ryska fronten närmar sig under vintern 1945, till Bergen Belsen där han befrias av engelsmännen 15 april 1945. Han emigrerar till USA, byter namn till Henry Joseph och får så småningom kontakt med Wilmas bror Kurt och kan då berätta att han träffade deras föräldrar och lillasyster Margot en hel del i gettot. Hon var ofta hemma hos honom och bad honom alltid följa med henne när hon behövde gå över en träbro som förband de olika delarna av gettot med varandra. Det var alltid mycket folk som trängdes på bron och hon var rädd. Under sin tid i gettot arbetar Heinz som låssmed, det här kan ha varit hans arbetsplats. Han bor precis runt hörnet från familjen Ermann, inte alls långt från träbron vid Zgierskagatan men vilka han bodde tillsammans med har jag inte kunnat utröna.

Så sent som 1967 hade Wilma fortfarande svårigheter att få någon klarhet i vad som hänt lillasyster Margot, ingen kunde hitta henne i några dokument. Henry Joseph skriver då ett brev där han intygar att han träffat familjen Ermann efter oktober 1941 i Lodz getto.

Intyg Henry Joseph

 

Om familjen Ermanns ankomst till Lodz getto och livet där kan ni läsa om här:

Vid avgrunden