De sista spåren

Under 1943 säger Wilma upp sig hos fru Nordlander i Stocksund, tar farväl av barnen och flyttar in till Stockholm. Enligt Wilma själv var det mest positiva med arbetet att barnen lärt henne svenska medan hon inte hade så mycket till övers för frun i huset. Fru Nordlander ville att Wilma skulle fortsätta som barnvakt några kvällar då och då, som tidigare, men för det ville Wilma ha betalt och då fick hon höra att ”utav dig och din ras kan man inte begära mer”. Det gjorde ont sa Wilma. En annan fördel med boendet i Stocksund var att hon träffade sin blivande man, Per Lundström. Han bodde i samma hus och de började sällskapa, cykla och göra andra utflykter tillsammans. Tyvärr var Pelle för det mesta inkallad, så Wilma var ändå ganska ensam.

Av Judiska församlingen erbjöds Wilma att få gå en barnsköterskekurs på deras bekostnad. Under fyra månader tillbringade hon sina dagar på ett barnhem, Erenii Ljungkrantz minne, på Skånegatan i Stockholm. 

Eurenii Ljungcrantz minne Skånegatan
Eurenii Ljungkrantz minne, Skånegatan i Stockholm. Idag är huset en förskola.                         Foto: Åkerlind, Ossian. Bildnummer: E 26451 Stadsmuseet i StockholmSkriv en bildtext

När Wilma avslutat sin kurs fick hon ett nytt jobb som barnsköterska hos en familj men den här gången var det ett så kallat till- och från-arbete vilket gjorde att hon kunde hyra sig ett eget möblerat rum ute på stan tillsammans med en annan judisk flicka som hon lärt känna på Hälsinggården. Nu trivdes hon mycket bättre, både med arbete och boende. Wilma och hennes rumskamrat badade på Centralbadet och hon var inte så ensam längre. När hennes rumskamrat, som hade sällskap, flyttade ihop med sin man hade Wilma inte råd att behålla det möblerade rummet på egen hand. Så nu fick hon flytta igen och så pågick det under ett tag tills hon till slut fick tag på ett litet rum, med egen toalett, i en villa i Älvsjö. Här trivdes hon och tyckte att det var första gången hon hade ett eget hem med möbler, husgeråd och sina personliga tillhörigheter, något hon behövde för att skapa trygghet och en ny identitet i det nya landet. Allt hon hade haft tidigare hade tagits ifrån henne.

Wilma var bara en av många judiska flickor vilka kom till Sverige som flyktingar och som fick arbete som barnsköterskor och hembiträden. I de flesta fallen var det judiska församlingen som var behjälplig med dessa anställningar. För Wilma räckte det inte, hon ville lära sig mer och tog kurser i engelska och studerade bokföring, maskinskrivning och stenografi.

Med de här kunskaperna i bagaget kunde hon nu söka kontorsarbete och fick ett arbete på Bonniers. Där fick hon också flera vänner bland de unga kvinnorna som blev hennes medarbetare.

Under hela den här tiden försökte Wilma självklart att få kontakt med någon som kunde ge henne information om vad som hänt med hennes föräldrar och lillasyster samt att hon noga följde utvecklingen av kriget och vad som skrevs om det som hände judarna ute i Europa. Inget av detta ingav henne vare sig tröst eller hopp.

Situationen för Europas judar förvärras för varje dag som går och hur det såg ut för Wilmas familj kan ni fortsätta att läsa om här.