Wilma kämpar med saknaden efter sin familj och en enorm hemlängtan. Hon deltar så gott hon kan i livet på Hälsinggården men förmår inte skaffa sig några nära vänner och umgås inte med vare sig de andra tyska ungdomarna eller några svenskar i Falun eller Korsnäs.

”Jag var inte ett dugg sionistiskt intresserad och tanken var inte att jag skulle göra en Aliya, allt det där var fullkomligt främmande för mig. Jag skulle åka till min mostrar i Palestina och där skulle jag träffa resten av min familj. Kurt var ju redan där och så skulle mamma, pappa och Margot komma och vi skulle alla vara tillsammans igen… Men så blev det ju inte…”

Som medlem i en kibbutz skickas Wilma iväg till olika arbetsplatser och frisörsalongen på Åsgatan inne i Falun var där hon trivdes allra bäst. Se kapitel 8 ”Jag hade aldrig åkt och jag skulle vetat hur det skulle bli”. Wilma arbetade även på en tvättinrättning där hon fick stå stryka hela dagarna och det medförde att hennes ben svullnade enormt vilket gav henne men för framtiden. Hon var också hos en äggproducent där de tyska ungdomarna hjälpte till att hålla rent hos hönsen och plocka ägg. Wilma berättar att där fick de god mat av ”tanten”, hon var snäll mot dem och stoppade tidningar mellan deras kläder när de skulle cykla de fem kilometrarna tillbaka till Hälsinggården i 39-graders kyla.

Ett annat positivt minne som Wilma har från den här tiden är några möten med Greta Bolin, en journalist som skrev under pseudonymen Corinna på Svenska Dagbladet

”Hon var så gullig mot oss”

På Hälsinggården fortgår planerna för avresa till Palestina, även om de hade kommit av sig och måste läggas om på grund av att kriget bröt ut i september 1939. Nu planerade man en rutt via Finland och Sovjetunionen. Man hade också delat upp gruppen ungdomar i två delar, ca 35 per grupp. Varje enskild individ skulle skriva på ett så kallat kontrakt där man förband sig att följa de regler som ledarna ansåg nödvändiga. Wilma berättar att hon ihärdigt vägrade skriva på och lät meddela att hon hade för avsikt att snarast lämna Hälsinggården och fara till Stockholm. Det sågs inte med blida ögon av ledaren för hennes grupp som absolut inte trodde att hon skulle klara sig på egen hand.

”Du ska stanna här och jobba hos bönderna, du klarar dig inte ensam i Stockholm, där får du inget jobb! Och var ska du bo tror du?”

Någon gång under första hälften av 1941 fick man möjlighet att lämna Hälsinggården och resa till Palestina. Nu drogs det lott och den grupp som Wilma inte ingick i fick åka och Wilmas grupp blev kvar i Falun. Det var i sista stund som de kom iväg, i juni 1941 stängs även den rutten på grund av Tysklands angrepp på Sovjetunionen 

Under hela tiden så kommer det brev till Wilma, väldigt många brev, från föräldrarna, från lillasyster Margot i Köln och från andra släktingar som Wilma själv kontaktat. Föräldrarna skriver nästan varje dag, ibland blir det två brev per dag. De skriver inte så mycket om hur illa det faktiskt är hemma i Rhaunen eller att pappa Arthur är ute på tvångsarbete. Inte heller lilla Margot beklagar sig över att behöva vara skild från sina föräldrar och gå i skola i Köln. Mest handlar breven om vilka de varit och hälsat på och vilka som kommit och hälsat på dem, vilka som kommit iväg från Rhaunen och andra städer i Tyskland och vart de tagit vägen samt hur Arthur skrivit till olika ställen för att skaffa dem alla tre en möjlighet att komma ut ur landet. Den till synes vardagliga och nästan triviala tonen i många av breven speglar inte några som helst känslor kring hur de faktiskt upplever sin situation. Inte heller skriver de någonting om kriget. Allt detta har naturligtvis sin förklaring i att de dels inte ville oroa Wilma men också att de vet att alla breven öppnas och läses.

2-brev-och-kuvert-1940

Krigets utveckling var nog dessutom enbart intressant ur perspektivet hur det påverkade möjligheten att ta sig från Tyskland till ett land som var villigt att ta emot dem. Både Arthur och Frieda var vid det här laget säkerligen medvetna om den uppenbara livsfara alla tyska judar svävade i.

På flera av kuverten som Wilma får sina brev i har hon antecknat datumet när brevet anlänt och var hon befann sig när det överräcktes till henne. Genom hennes noggrannhet kan vi utläsa att det aldrig tog mer än en vecka, ibland bara 4-5 dagar, för ett brev att komma från lilla Rhaunen i Moseldalen till Hälsinggården utanför Falun i Dalarna, och det mitt under brinnande krig.

2-wilmas-egen-ant-kuvert

På kuvertet ovan har Wilma antecknat ”am Frietag dem 20.6 als ich Küchendienst hatte”, på fredag den 20.6 när jag hade kökstjänst. Kuvertet är stämplat den 12.6 1940 i Rhaunen.

Det fanns bara en person som Wilma hade fått någon närmare kontakt med och det var en ung kvinna, fröken Wassberg, som gjorde praktiktjänstgöring i köket på Hälsinggården. De pratade mycket när Wilma hade kökstjänst och hon berättade att hon inte trivdes och gärna ville komma därifrån. Fröken Wassberg erbjöd henne hjälp – hennes föräldrar letade efter ett hembiträde –  Wilma kunde få jobb hos dem. Nu öppnade sig en möjlighet att äntligen få lämna Falun och den trånga världen på Hälsinggården. Tyvärr skulle det visa sig inte vara fullt så enkelt som de unga flickorna hade trott. Det här var i april 1941 och paret Wassberg skulle flytta ut till sitt landställe på Waxholm och dit kunde inte Wilma följa med. Vid den här tiden var Waxholm ett militärt område och ingen utan svenskt medborgarskap beviljades tillträde dit. Istället erbjöds Wilma tjänst hos en bekant till familjen Wassberg, fru Norlander som var en frånskild sjuksköterska med tre små barn. Barnen var tre, fem och sju år gamla och familjen bodde i Stocksund.

Wilma såg sin chans och i april 1941 lämnade hon kibbutzen i Falun och flyttade till Stocksund.

”Nu fick jag lite mera frihet, det var mycket bättre än Hälsinggården. Jag fick bra med mat, frun tog hand om mina ransoneringskuponger. Men jag hade svårt för den svenska maten, alldeles för mycket socker i den tyckte jag och så var brödet alldeles för sött också. Jag var van vid det tyska mörka, helt osötade brödet. Men det var ju en bagatell i sammanhanget. Och så jag lärde mig väldigt mycket svenska på kort tid. Barn är de bästa lärarna, de rättar en utan att skämmas eller göra några omskrivningar. Så kunde jag cykla in till stan och det gillade jag verkligen. Men då konfronterades jag också med tidningarnas stora rubriker om kriget och rykten om hur judar deporterades. Det gjorde mig väldigt orolig, jag skrev till alla möjliga olika släktingar för att se om de inte kunde hjälpa mina föräldrar att komma ut ur Tyskland. Men det fanns ingen som kunde göra något… ingen… inte ens de som fanns i USA lyckades… Här i Sverige fanns det inte heller nån som kunde hjälpa mig… Så det var bara att arbeta på och hoppas på det bästa… Redan 1940 skrev en släkting från USA att man inte skulle tro allt man läste… att det inte kunde vara sant… och så var det så mycket värre…”