Wilmas mamma Frieda och lillasyster Margot hade fått arbete på två av de många fabriker som upprättats i Lodz ghetto. Enligt deras ID-kort arbetade Frieda som luftskyddsvakt på en mössfabrik, om hon även deltog i produktionen framgår inte, men är nog troligt. Margot är skriven som bysthållar- och korsettsömmerska. Den här länken visar bilder från arbetsplatser i Lodz getto och om man scrollar ner en bit kommer det flera bilder av flickor som hade samma arbete som Margot och bilder från deras arbetsplatser.

Ett ID-kort för pappa Arthur Ermann eller något annat dokument som visar att han arbetade har jag inte kunna återfinna i något arkiv. Det behöver inte betyda att han var arbetslös, han kan ha arbetat fram till januari 1943 när nya ID-kort utfärdades, de som existerade innan dess är alla försvunna. En annat bevis för att Arthur, i alla fall på något sätt, gjorde ”nytta” i ghettot var att familjen Ermann inte sveptes med i de deportationer som genomfördes innan april 1943. Fram till i början av den månaden var hela familjen samlad i sin trånga bostad, lägenhet nr 20 i huset på Hausierergasse 2.

I boken POST 41 Reports from Litzmannstadt Ghetto  kan man läsa att det var extra svårt för judarna från västra Europa att hitta arbete, det fanns inte många industriarbetare bland dem och bara en handfull var utbildade hantverkare. Inte heller  administrativa jobb var tillgängliga för dem eftersom Ordföranden i Judiska rådet krävde kunskap i polska och jiddisch. För män över fyrtio fanns det få arbetstillfällen, någon vakans inom gettopolisen eller brandkåren kunde dyka upp då och då. Ibland kunde männen jagas upp mitt i natten för att hjälpa till med att bära och ladda kol till transporterna eller skörda grönsaker som inte fick förfaras. Många av dessa män dog av utmattning.

Bland de sista spåren efter Arthur Ermann är noteringen att han dog måndagen den 12 april 1943 på ett sjukhus i Lodz. Från allra första början fanns det fem sjukhus i gettot men de tömdes vartefter då patienter deporterades och byggnaderna användes till annat. Det finns inga uppgifter om vilket av de återstående sjukhus som Arthur dog på. Dödsorsaken som anges är hjärtsvikt, Herzschwäche, en relativt oprecis och svepande beskrivning av det som faktiskt orsakade Arthurs död, men inte helt ovanlig i nazisternas journaler. Arthur hade inte tidigare haft problem med sitt hjärta, så mera troligt är att han drabbades av högt blodtryck till följd av alla traumatiska upplevelser de senaste åren samt drog på sig sjukdomar som frodades i gettots ohygieniska miljö vilket tillsammans med svält och kyla fick honom att duka under. Troligtvis hade hans höga blodtryck som, med största sannolikhet, inte behandlats på något sätt bidragit till hjärtsvikt och var anledningen till att han måste tas in på sjukhus.

Måndagen den 12 april 1943, samma dag som Arthur dog, skriver man i Gettokrönikan att livsmedelssituationen är väldigt ansträngd, bristen på grönsaker och potatis är skriande. Som en följd av detta får varken sjuka människor eller någon annan några kuponger längre. Wilma tror att hennes far svalt ihjäl.

I Gettokrönikan från mars 1943, månaden innan Arthur dog, kan man läsa om ”omflyttningar”, det vill säga deportationer. Främst gällde det sjuka personer med så kallad aktiv tuberkulos och vi kan därmed utesluta att Arthur led av det. Då hade han deporterats, nu fick han istället dö på ett sjukhus i gettot och begravas på den judiska begravningsplatsen.

Arthur Ermann blev 53 år gammal.

Längst österut i den del av Lodz som var gettot ligger den judiska begravningsplatsen.

 

Ingången till begravningsplatsen
Ingången till judiska begravningsplatsen i Lodz. Foto: Carolyn Östberg 2016

   

Går man in på begravningsplatsens hemsida kan man söka efter begravda personer antingen på efternamn eller på kvarter. Arthur Ermann är begravd i kvarter ”sz”,  det är ett kvarter med gravar för både män och kvinnor.

 

Skylten som anvisar kvarteren
Begravningsplatsen olika kvarter är uppmärkta med skyltar. Foto: Carolyn Östberg 2016

 

Vägen in till kvarteret där Arthur är begravd
Kvarter ”sz” där Arthur Ermann är begravd. Foto: Carolyn Östberg 2016

Eftersom det inte gick att hitta någon sten är svårt att säga exakt var i kvarteret Arthurs grav är belägen.

Här slutar spåren efter Arthur Ermann från Rhaunen i Tyskland.

 

Fortsätter man igenom kvarteret där Arthur är begravd kommer man ut på det som kallas för ”Ghetto Fields”.

 

Gettofield
Här ligger 43 000 människor begravda. Foto: Carolyn Östberg 2016
Minnesplakett uppsatt på insidan av muren runt begravningsplatsen
Ett exempel på hur en dotter hanterar frånvaron av en grav för sin far. Foto: Carolyn Östberg 2016

För Frieda och Margot återstod bara nu att fortsätta gå till sina arbeten varje dag och försöka härda ut den skriande hungern och misären de levde i.

Enligt Gettokrönikan förblev tillgången till livsmedel katastrofal även under 1943, ransonerna var otillräckliga eller så blev det inga alls. Alla svalt och sjudomarna fortsatte att härja och skörda offer bland invånarna i gettot.

Den enda påtagliga ljusglimten var att antalet deportationer minskade. I april 1943 hade man stängt dödslägret Chelmno, som då hade varit i drift sedan december 1941 och dit de flesta deportationer från Lodz getto hade gått.

Innan lägret stängdes sprängde SS huvudbyggnaden tillsammans med en transport av judar, sjuka i tyfus, tyskarna var rädda för smittan. Man beordrade judarna upp på övervåningen och placerade dynamit i källaren och sprängde hela huset.

I den här första fasen, fram till april 1943 hade cirka 145 000 människor mördats i Chelmno. Proceduren var infernaliskt och lömskt uträknad för att lura fångarna som anlände till Chelmno med syftet att inte skapa panik bland dem. Instruktionerna löd att de skulle ”förflyttas för arbete på annan ort”, men först måste de tvätta sig i ”badhuset” och deras kläder skulle desinfekteras. De fick lämna ifrån sig alla personliga tillhörigheter i korgar, SS-männen märkte dem med nummer och namn. Därefter beordrades de att klä av sig och leddes genom en starkt upplyst korridor, där det satt skyltar som angav: ”Till badhuset”, likadana skyltar fanns i källartrappan. Sedan leddes de ut på en träramp som omgärdades av 2 meter högt staket på bägge sidorna. De som tvekade det minsta knuffades hårdhänt vidare av beväpnade män. Rampen ledde till en täckt lastbil med öppen bakdörr.

 

 

Gas Van Of of the type used at Chelmno
Lastbil av den typen som användes i Chelmno.  Foto: Courtesy of the Holocaust Education & Archive Research Team  http://www.HolocaustResearchProject.org

När den sista gruppen på cirka 35-40 offer kommit in stängdes och låstes dörren. Därefter kopplade chauffören samman avgasröret med en fläkt som satt i bilens golv. Motorn startades, avgaserna rusade in i fordonet och kvävde alla därinne. De mördade offren kördes sedan till det så kallade skogslägret ”Waldlager”, där de dumpades i förberedda gravar. Personalen vid Chelmno dödsläger genomförde denna procedur i princip dagligen från den 8 december 1941 till våren 1943.

I mars månad 1943 hade de flesta av judarna i ”Warthegau”  mördats och kvar fanns endast mellan sjuttio- och åttiotusen judar i Lodz getto.

Under våren 1944 beslöt Heinrich Himmler att Lodz getto skulle likvideras. Både Hans Biebow, gettoadministrationens chef och Artur Greiser, nazistledaren i ”Warthegau” motsatte sig detta beslut, de båda männen utnyttjade gettot för att berika sig. Vid det här laget tillverkades textilier, möbler, skor, handskar, möbeltyger och man gjorde låsarbeten. Många konsumtionsvaror som producerades i gettot köptes upp av berömda tyska varuhus. Gettot var också mycket engagerar av den tyska rustnings- och försvarsindustrin, med tillverkning av vapendelar samt kläder till militären.

Till slut segrade den nazistiska ideologin över girigheten och man beslöt att likvidera gettot trots att beslutet stod i strid med vad den tyska krigsmakten behövde. Då öppnades Chelmno dödsläger igen för att ”underlätta” likvidationen av Lodz getto.

Fredagen den 16 juni 1944 står följande att läsa i Gettokrönikan:

”SENASTE NYTT

Idag kom följande meddelande på tyska och jiddisch:

Tillkännagivande Nr. 416

OBSEVERA!

Angående: Frivillig registrering för Arbete Utanför Gettot.

Jag vill härmed tillkännage att män och kvinnor (inklusive gifta par) får registrera sig för arbete utanför gettot.

Om familjer har barn som är gamla nog för att arbeta, får barnen registrera sig tillsammans med sina föräldrar för arbete utanför gettot.

Dessa personer tilldelas en komplett utrustning: kläder, skor, strumpor och sänglinne. Femton kilo bagage per person får tas med.

Jag vill särskilt poängtera att postgång har blivit lovad dessa arbetare, som därför kommer att kunna skriva brev. Dessutom, har det uttryckligen sagts att de som registrerar sig för arbete utanför gettot kommer att ges möjligheten att hämta sina ransoner omedelbart, utan att behöva vänta på sin tur. Den ovan nämnda registreringen kommer att äga rum hos Arbetsbyrån, 13 Lutomierskagatan från och med fredag den 16 juni 1944 från klockan 08.00 till klockan 21.00.

Litzmannstadt-Getto Chaim Rumkowski

16 juni 1944 Ordförande för Judiska rådet i Litzmannstadt(Min egen översättning från engelska)

I min upplaga av Gettokrönikan finns en not till den ovanstående texten skriven av redaktören för boken. Där står att det inte är känt om Rumkowski, som Ordförande för Judiska rådet, när han utlyste Tillkännagivande Nr. 416 den 16 juni 1944, kände till att denna gång markerade  ”frivilligt arbete utanför gettot” början på likvideringen av gettot. Det är inte heller känt om Rumkowski eller någon annan inom den judiska administrationen av gettot visste att alla transporter som lämnade gettot från Radegast station, mellan fredag den 23 juni och fredag den 14 juli 1944, gick via Kutno till Kolo och därifrån till dödslägret dödslägret Chelmno.

Trots alla löften om ”frivilligt arbete utanför gettot”, att de som anmälde sig kunde sälja sitt bohag och andra tillhörigheter som de inte kunde ta med sig och få betalt i tyska riksmark, något som aldrig hänt tidigare i gettots historia, de som ”förflyttats” tidigare fick endast med sig de så kallade gettopengarna, helt värdelösa utanför gettot, och andra lugnande förklaringar om vart transporterna skulle gå osv var gettoinvånarna ytterst skeptiska. En febril aktivitet utbröt bland annat hos fabriksföreståndarna då de kunde välja ut arbetare som de kunde undvara, och nu stod det helt klart att de första som skulle offras var de som kom från västra Europa – Tyska Riket, Österrike, Tjeckoslovakien, Luxemburg och så vidare. De hade inga kontakter bland den judiska administrationen av gettot och var inte av något intresse för fabriksföreståndarna som självklart hellre försökte rädda sina närmaste.

I gruppen av de så kallade västjudarna fanns Frieda och Margot Ermann.

Tryckeriet i gettot hade fått order om att trycka 10 000 uppsättningar med transportnummer för de arbetare som skulle lämna gettot.

Söndagen den 18 juni började posten i gettot att dela ut de första orderna om att man skulle infinna sig på Centralfängelset. Ordern löd som följer:

Namn……………………………………………………        adress ……………………………………………………….. är härmed beordrad att infinna sig på Centrafängelset, Krawieckagatan 12,                          den …….  juni 1944 klockan 09.00 för att sändas till arbete utanför gettot. Varje person får  ta med sig 15 till 20 kg bagage. Detta bagage måste innehålla en liten kudde och en filt samt ska vara så kompakt som möjligt. Familjemedlemmar får följa med dem som beordrats att infinna sig.

(Min egen översättning från engelska)

Ordern är undertecknad av Chaim Rumkowski. Måndagen den 19 juni har brevbärarna i gettot fullt upp att göra, deras postväskor är fulla nu och de stretar gata upp och gata ner, upp och ner för trapporna i husen. När det knackar på dörren vet de boende att det inte är något vanligt bud som kommer och brevbäraren som i vanliga fall är en välkommen gäst skrämmer folk mitt på blanka dagen, som om någon bankat på dörren under nattetid.

Många som får ordern försöker övertala sig själva och sina närmaste att kriget, som nu är inne på sitt femte år, snart måste vara över. De är ovilliga att göra sig av med sina ägodelar, och ingen vet om det är bättre att stanna inne i gettot eller ge sig av utanför taggtrådsstängslet. Deras ransoneringskort tas ifrån dem, nu får de inget bröd, ingen soppa, inte en enda grönsak – den lilla mängd mat som tidigare räddade dem från att svälta ihjäl, inte ens den är tillgänglig längre. Nu drivs de av instinkt, rädslan jagar dem och hela familjer gömmer sig och vägrar lämna helvetet på jorden. De vet vad de har men inte vad som komma skall.

På det här stadiet tar inte gettoadministrationen till några åtgärder, utan räknar kallt med att uteblivna ransoneringskort är en effektiv metod. Folk som redan håller på att svälta kommer att få svårt att uthärda total avsaknad av mat i mer än två veckor.

Fredagen den 23 juni 1944 avgick den första transporten från Radegast station klockan 08.00 med 562 personer ombord som ska transporteras till ”arbete utanför gettot”. Chefen för Gestapo i Lodz getto, Günther Fuchs höll ett kort tal där han sa att de ska arbeta i Tyska Riket och att de ska få tillräckligt med mat. Eftersom det för tillfället saknas personvagnar får de till att börja med åka i boskapsvagnar men kommer att få byta tåg under resans gång och han försäkrade dem att ingen har någonting att frukta.

Ingen behövde bära sitt bagage till stationen, allting kördes med lastbil. Var och en tog sitt handbagage och den större packningen lastades i separata vagnar. Allt bagage var ordentligt numrerat.

Föreståndarna för fabriker och andra arbetsställen blev instruerade att göra listor över personer som kan tas ur arbete för vidare transport. Dessa listor skulle lämnas till Centralfängelset och fredagen den 23 juni begärde man 25 000 arbetare från Lodz getto.

För lördagen den 24 juni finns bara en enda notering i Gettokrönikan och den handlar om att folk är upphetsade över att tåget som lämnade dagen innan redan är tillbaka på Radegast stationen. Man antyder att transporten bara gått en kort sträcka och en våg av skräck sprider sig. Minnet av de stora ”förflyttningarna” under 1942 med tåg som avgick och kom tillbaka tomma med hög frekvens tillsammans med de alarmerande rykten som spreds då väcks till liv igen.

Söndagen den 25 juni skriver Oskar Rosenfeld, österrikiskt författare som bidrar med texter till Gettokrönikan, att det är en söndag med solsken och slöjmoln, att en transport  har redan avgått och att nästa ska gå dagen efter. Gatorna som leder till Centralfängelset är ovanligt livliga den här dagen, folk i olika åldrar och av båda könen samt barn och gamla drar resväskor och bär ryggsäckar, och hårt packade bylten. En del av packningen är färgglad med randiga kuddar och filtar i olika färger – sänglinne för framtida sovplatser. Många väskor bär tyska personnamn och ortsnamn, de tillhör de judar som deporterades till gettot under hösten 1941 och nu har fått order om att lämna.

Frieda och Margot Ermann befinner sig bland dem.

Måndagen den 26 juni avgår Transport II med 912 personer ombord. Medföljande läkare var Dr Adolf Wittenberg från Berlin. Än en gång håller Günther Fuchs, chef för Gestapo i Lodz, tal till de som skickas iväg. Med på den här transporten var en stor andel ungdomar, flera av dem frivilliga som lämnade gettot vid gott mot, men också ett stort antal svaga och sjuka människor.

Transportliste 1
Frieda och Margot Ermann har transportnummer 1089 och 1090. Foto: Carolyn Östberg, Radegast station 2016

 

Denna sista period av mördande varade fram till den 15 juli 1944 och tog plats i de så kallade skogslägren. Offren fördes från gettot antingen med tåg till Kolo eller med lastbil direkt till Chelmno. Där fick de tillbringa natten i Chelmnos kyrka. Sedan förde lastbilar grupper av 150 personer åt gången in i skogen. Där hade man byggt två nya trästugor, en som ett omklädningsrum och den andra för kläder och personliga tillhörigheter. Man lurade judarna med att de skulle till ett badhus och bad dem klä av sig och lämna sina personliga saker i ett av husen.

I ”skogslägret” delades människorna in i två stora baracker, varje barack var cirka 20 gånger 10 meter och innehöll två rum, ett för män och det andra för kvinnor och barn.

Hela lägrets uppbyggnad och hur man tog emot folk när de anlände var lika lömskt uträknat som tidigare, allt för att förhindra att panik utbröt. Barackerna hade trästaket på bägge sidorna för att få det att framstå som att judarna hade anlänt till ett transit- eller arbetsläger. Varje byggnad var falskt numrerad och skyltar uppsatta – på utsidan löd de: ”Till badet” och inomhus: ”Till doktor, Barack nummer” etc. SS upprätthöll föreställningen om ”förflyttning” in i det sista, medan offren klädde av sig, först kvinnor och barn, sedan männen. Därefter vidtog samma procedur med lastbilen som användes under åren 1941 till 1943.

 

chelmno forest graves
Massgrav i Chelmno skogsläger. Foto: Courtesy of the Holocaust Education & Archive Research Team  http://www.HolocaustResearchProject.org

 

Här slutar spåren efter Frieda och Margot Ermann.

Enligt monumentet vid Chelmno dödsläger mördades 180 000 judar varav 160 000 polska judar och 20 000 judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Luxemburg samt 4300 romer.

Gettokrönikans sista notering är från söndagen den 30 juli 1944, en varm och solig dag, och man har antecknat att antalet invånare i gettot är 68 561. Av dem lyckades cirka 200 undgå deportation genom att gömma sig i gettot, 500 män och kvinnor skickades till lägren Sachsenhausen-Oranienburg och Ravensbrück samt 700 personer valdes ut av  ”gettoförvaltningen” för att städa upp i gettot.  Resterande cirka 67 000 deporterades till Auschwitz-Birkenau.

I augusti 1944 upphörde det judiska livet i Lodz.