Frieda Mayer och Arthur Ermann gifte sig 1919. Frieda var uppvuxen i Laufersweileren liten ort som ligger 5 km nordväst om Rhaunen medan Arthur levt hela sitt liv i Rhaunen. Sommaren 1920, då Frieda var 25 och Arthur 30 år fyllda, väntade de sitt första barn. De hyrde rum hos familjen de Crouppé i väntan på att kunna skaffa sig ett eget hus. När det var dags för Frieda att föda tillkallades en läkare och sonen Kurt föddes i parets sovrum torsdagen den 23 september. Ett par år senare gick Kurt i Rhaunens protestantiska Kindergarten, på den här tiden gjordes det ingen skillnad mellan judiska och icke-judiska invånare i Rhaunen. Syster Luise Minke var en av dem som jobbade på den här Kindergarten och hon har i en tidningsintervju sagt att hon tyckte framtiden såg ljus ut för hennes skyddslingar.

Frieda Ermann

Mamma Frieda Ermann

Arthur Ermann - passfoto

Pappa Arthur Ermann – passfoto

Så småningom kunde familjen Ermann flytta till ett eget hus på Stipshauserenweg 27 (idag är adressen Zum Idar 18).

På våren 1924 var Frieda gravid igen och onsdagen den 21 maj, klockan åtta, föddes parets andra barn, en dotter som döptes till Wilma.

Wilma 4 månader, oktober 1924

Wilma 4 månader, oktober 1924

Arthurs kreaturshandel gick ganska bra och boendet i det egna huset underlättade för Frieda och Arthur att driva verksamheten och ta tillvara det djuren gav. Men för Frieda var det ändå ett ganska tungt och tidskrävande arbete, så även Wilma placerades så småningom i den protestantiska Kindergarten. Den låg tvärs över vägen från deras nya hus. Skottåret 1928, torsdagen den 9 februari, några månader innan Kurt fyllde åtta och Wilma fyra år, föddes deras lillasyster Margot. Nu var familjen fulltalig. Som vanligt förlöstes Frieda hemma i sovrummet av en läkare. Och det är från den här dagen som Wilma har ett av sina första minnen.

Vi bodde i ett tvåvåningshus med ett nytt tillbyggt stall och en höskulle och så hade vi några åkrar och ängar där pappa slog hö till djuren. Det var kossor och ibland hade vi en get också. Mamma gjorde ost och smör och så vi fick egen mjölk. Hon lagade väldigt god mat också, vi åt typiskt tysk mat; soppor, potatisrätter och mycket sallad. Machesallad växte vilt i våra trakter och min pappa gick ofta med sin lilla korg och plockade sallad. Och i skogarna runt fanns det mycket blåbär så det plockade vi också.

I huset på Stipshausenerweg hade vi gott om plats. På bottenvåningen var det ett vardagsrum, matrum och kök samt ett grovkök där man kunde gå igenom till stallet. En trappa upp låg de tre sovrummen. Men det fanns ju ingen centralvärme utan huset värmdes upp av en stor spis med bakugn i köket, en kakelugn i vardagsrummet och i mina föräldrars sovrum fanns en kamin som de eldade i. På vintern när det var kallt var det huvudrummet, där vi samlades. Pappa eldade i spisen, det blev varmt och gosigt, vi stekte äpplen och hade det väldigt mysigt. Vi hade bara kallt rinnande vatten i köket så när man skulle bada så värmde mamma vatten på spisen och vi badade i en stor balja i grovköket bredvid. Någon toalett fanns inte heller utan det var utedass.

Frieda skalar rovor på bakgården

Mamma Frieda skalar rovor på bakgården

Frieda och Margot på bakgården

Mamma Frieda och lillasyster Margot på bakgården

Min lillasyster Margot och jag delade ett av sovrummen på övervåningen och min äldre bror Kurt hade det andra. När han var 14 år flyttade han iväg till Mainz för att gå som lärling i ett bageri. Skolan i Rhaunen var ju bara 8-årig och det fanns ingen vidareutbildning.

Tvärs över gatan från vårt hus låg något som kallades för ”Krankenhaus”. Där arbetade det sjuksystrar, de hade några rum för sjuka och så hade de också Kindergarten och där gick jag ett tag innan jag började skolan. Ett av mina första minnen är den dagen när min lillasyster Margot föddes. Jag var fyra år då. Margot föddes i mamma och pappas sovrum, en trappa upp. Läkaren hade kommit hem till oss och jag fick inte vara däruppe på övervåningen. Men jag hade ändå smugit mig upp och det bar sig inte bättre än att jag trillade ner för trappan. Läkaren kom och tog hand om mig, det tyckte jag var så kul och trevligt. En kort tid efter att min lillasyster fötts var jag ett tag hos en av mina mostrar som bodde i Saarområdet. Hon hade inga barn så jag blev ordentligt bortskämd där.

I april på våren 1930 började jag skolan, då var jag fem år men fyllde sex i maj samma år. Jag minns att jag tyckte det var jätteroligt att börja skolan, den var alldeles nybyggd och vi var den första kullen barn som fick börja gå där. Läraren hette Klein, han var väldigt trevlig och jag var barnvakt till hans barn ibland. Det tyckte jag var skojigt. Eftersom vi var så få barn var vi fyra klasser i samma rum – ettan till fyran och sen blev det femman till åttan. Jag gick åtta år i folkskola. Skolan var delad i en katolsk och en protestantisk del, vi judiska barn gick i den protestantiska delen. När det var dags för kristendomsundervisning fick vi gå ut och stå i korridoren utanför klassrummet i en timme. Jag älskade matematik, geografi och att skriva och läsa tyska. Men då, när jag gick i folkskolan, tyckte jag inte om historia. Jag var inte intresserad av det som hänt, jag ville lära mig nya saker!

Wilmas lärare Josef Klein med sin fru Emma

Wilmas lärare Josef Klein med sin fru Emma. Foto ur boken ”Beiträge zur Geschichte der Juden in Rhaunen” av Hilde Weirich och Erich Stoll, utgiven 1991.

De första åren när jag växte upp och efter att jag börjat skolan var det ingen skillnad mellan oss barn i byn, alla lekte tillsammans. Vi var inte så många judiska barn, en flicka i min ålder, en i min lillasysters och två, tror jag, i min brors ålder. Men dem hade jag inte så mycket kontakt med. Vi lekte med bollar på gatan, det fanns ju ingen trafik så man kunde springa hur som helst. Om det någon gång kom en bil var alla tvungna att springa dit och titta på hur den såg ut. Sen lekte vi hemma hos oss, där vi hoppade från höskullen, det var roligt. Vi bodde uppför en bergsslänt, det var ganska brant ner och vi cyklade i full fart nerför, det var jättekul. Men de vuxna var inte lika förtjusta, de tyckte det var förskräckligt att vi alltid hade så bråttom! Jag minns en gång när jag precis börjat skolan och var på väg dit, jag sprang nerför slänten och råkade springa på en dam som kom cyklande med en korg full med ägg. Alla äggen for ut och krossades och jag blev helt förtvivlad, en sån sak glömmer man aldrig!

Vi gick i skolan mellan klockan åtta och tolv, sen hade vi rast i två timmar då gick vi hem för att äta middag. Man åt middag mitt på dagen i Tyskland då, det gör man nog fortfarande på vissa ställen. Sen var vi tillbaka i skolan mellan klockan två och fyra. Efter skolan lekte jag med kompisar, läste läxor eller var hos farmor och farfar som också bodde i Rhaunen. Dit gick jag alltid när jag hade tråkigt eller när jag ville klaga på mina föräldrar.

Wilmas farfar Leopold Ermann

Wilmas farfar Leopold Ermann, född 9 maj 1851 i Rhaunen. Flyttade 1939 till Frankfurt där han dog, okänt när och hur. Foto ur boken ”Beiträge zur Geschichte der Juden in Rhaunen” av Hilde Weirich och Erich Stoll, utgiven 1991.

Farfar och farmors hus på Schustergasse i Rhaunen

Huset på höger sida, efter stolpen, där bodde Wilmas farmor och farfar. Adressen är/var Schustergasse 9. Foto ur boken ”Beiträge zur Geschichte der Juden in Rhaunen” av Hilde Weirich och Erich Stoll, utgiven 1991.

Vi hade ganska många släktingar som bodde i Rhaunen, förutom farmor och farfar var det två av pappas systrar samt en bror och en syster till min farfar. Och alla hade familjer, så det fanns alltid någon att gå hem till.

farfars bror Ludwig Ermann och hans fru Clara

Wilmas farfars bror Ludwig Ermann, född 24 oktober 1864 i Rhaunen, hans fru Clara Lörsch, född 8 januari 1867 (okänt var). De flyttade 1935 till Bollendorf. Därifrån deporterades de till Minsk och där slutar spåren efter dem. Foto ur boken ”Beiträge zur Geschichte der Juden in Rhaunen” av Hilde Weirich och Erich Stoll, utgiven 1991.

På lördagarna gick vi i synagogan och efter det gick vi judiska familjer alltid hem till varandra och drack kaffe. Av mina föräldrar var det mamma som var mest religiös. Vi firade judiska helgdagar och höll så kallad kosher hemma, det är speciella regler för vad man får äta och hur maten ska tillagas. Pappa tog lite lättare på det här med religionen, han gick med oss i synagogan men kunde ta med sig en tidning som han satt och läste. Det var inte alltid så populärt!

Sammanfattningsvis kan man säga att fram till 1933, då Hitler och nazisterna kom till makten, förde vi en ganska lugn och fridfull tillvaro. Vi umgicks med våra grannar, släktingar och andra judiska familjer som bodde runt om i Rhaunen. Vi var ju inte mer än drygt tusen invånare i byn så de flesta kände till varandra. Våra närmsta grannar var katoliker och jag lekte med deras barn som var i min ålder och grannsämjan var mycket god.

Marknadsdag i Rhaunen 1933. Kurt Ermann, i mitten, som bjudit upp en flicka till dans blir överraskad av fotografen. Det här var en central plats i Rhaunen på den tiden, den som tar den här bilden står utanför byns rådhus.

Marknadsdag i Rhaunen 1933. Storebror Kurt Ermann, i mitten, som bjudit upp en flicka till dans blir överraskad av fotografen. Det här var en central plats i Rhaunen på den tiden, den som tar den här bilden står utanför byns rådhus. Foto: Okänd/Privat ägo

Samma plats oktober 2013. Idag använder inte byborna i Rhaunen platsen på samma sätt. Foto: Carolyn Östberg.

Samma plats oktober 2013. Idag använder inte byborna i Rhaunen platsen på samma sätt och det beror på att vägen är idag en trafikerad genomfartsled genom hela Rhaunen.