Efter att Wilma lämnat Rhaunen i juli 1939 blev Frieda mycket ensam. Ingen av hennes tre barn fanns hemma längre, till och med den 11-åriga Margot bodde på annan ort. Den 8 november 1938 blev det förbjudet för judiska barn och ungdomar att gå i skolan, såvida de inte gick i en judisk skola. Någon sådan fanns inte i Rhaunen utan alla barn hade gått i samma protestantiska skola. Så för att Margot skulle kunna fortsätta sin skolgång tvingades hon, i september 1939 knappt två månader efter att Wilma lämnat hemmet, flytta till Köln. Där gick hon i en skola som drevs av den judiska församlingen på Cäcilienstrasse 18-22. Boende och undervisning var förlagt till Abraham-Frank-Haus, på Aachenerstrasse 443, som ursprungligen var byggt som ett judisk barnhem i början av 1900-talet. Nu kunde Margot bara vara hemma i Rhaunen under sina ferier. För Arthur och Frieda blev detta ytterligare en ekonomisk påfrestning då skolan med mat och logi kostade pengar.

1941 attackerade SS-män Abraham-Frank-Haus,  men då var inte Margot kvar där, hon hade återvänt hem till Rhaunen. Alla andra barn samt deras lärare tvingades flytta till den judiska församlingens hus på Cäcilienstrasse 18-22. Där hade den judiska hjälporganisationen B’nai B’rith – Barnens förbund haft sin lokal. Förbundet är den äldsta kontinuerligt verksamma judiska hjälporganisationen i världen. Den grundades redan 1843 i USA av tyska judar som emigrerat. Förutom välgörenhet riktat mot judar var förbundets syfte också att verka för medborgeliga och mänskliga rättigheter i de samhällen judarna levde och verkade i. Förbundets avdelning i Köln var bland de allra första som etablerades i Tyskland men i april 1937 upplöstes det av Gestapo. Trots det överlevde B’nai B’rith och är idag en av de största och äldsta judiska organisationer med hundratusentals medlemmar i många europeiska länder.

I den judiska församlingens hus på Cäcilienstrasse inrättade nazisterna ett så kallat Judenhaus. Det är ett av många byråkratiska begrepp som skapades i det nationalsocialistiska Tyskland. Där upprättade man generellt inga getton utan genom mycket strikta lagar om vem som fick bo var tvångsförflyttade judarna till specifika områden och samlades ihop i särskilda hus. Här blev de, precis som dem som tvingades in i getton, mycket trångbodda. Flera familjer fick dela lägenhet, kök och sanitära utrymmen. Bildandet av ”Judenhaus” var ytterligare en åtgärd för att stigmatisera och isolera judarna. Det var oftast sista anhalten innan deportation österut till getto eller koncentrationsläger. Judarna på Cäcilienstrasse deporterades den 20 juli 1942 till Minsk. Huset finns inte kvar längre och på platsen där det låg samt de omkringliggande medeltida judiska kvarteren upptas idag av modehuset Weltstadhaus, det så kallade Glasägget, med sin distinkta arkitektur.

Frieda med sina 3 barn

Sista bilden av Frieda tillsammans med sina tre barn, Wilma, Kurt och Margot.

Foto: privat ägo.

Arthur Ermann, och de fyra andra judiska kreaturshandlarna i Rhaunen med omnejd, förbjöds 1937 att bedriva sin affärsverksamhet och fem familjer stod plötsligt utan möjlighet att försörja sig. Arthur skickades, förmodligen tillsammans med de andra judiska männen från Rhaunen, ut på tvångsarbete. Först till Köln vid något av alla de arbeten som pågick där och därefter till ett vägarbete inom Organisation Todt, förkortat OT, som byggde en strategisk militärväg över högplatån Hunsrück, den välkända HunsrückhöhenstrasseDen är 157 km lång och löper från Saarburg  till Koblenz. Organisation Todt, OT, bildades 1938 och uppkallades efter grundaren Fritz Todt. OT:s främsta uppgift bestod av omfattande militära byggen som bland annat Västvallen, Atlantvallen och motorvägar. Vid behov använde de sig av koncentrationslägerfångar, krigsfångar och judiska män från närliggande orter som blivit ”arbetslösa” på grund av raslagarna.

I en brevväxling efter kriget, mellan Wilma och hennes bror Kurt, skriver de till varandra vad de kunnat få reda på om faderns situation. Som till exempel att han arbetade från klockan 6 på morgonen till klockan 6 på kvällen för den obetydliga summan av 66 Pfennig per timme, motsvarande ca 30 kr i dagens penningvärde. Med denna lön skulle han sedan betala sitt eget boende och uppehälle. Det är inte svårt att förstå att Arthur och Frieda hade fått en mycket ansträngd ekonomi vid det här laget.

Lördagen den 29 juli 1939 sätter sig Wilmas föräldrar ner och skriver sina första brev till henne, det blev två stycken redan den dagen. I det allra första brevet framgår det att hon har hört av sig, talat om att hon har kommit fram till Hälsinggården. Hon har också hunnit med att fråga efter några saker som hon saknar. Genom pappa Arthurs formulering av vad som hände på stationen i Frankfurt är det nog så att Wilma hade rätt i sitt antagande att han svimmade där på perrongen.

De många frågorna om stort som smått vittnar om mycket oroliga föräldrar som famlar i ett mörker och vill ha så många referenspunkter som möjligt för att kunna föreställa sig hur deras dotter bor och har det i det avlägsna landet Sverige. Genom det vardagliga och triviala finns också en möjlighet att bibehålla den närhet som fanns när hela familjen bodde under samma tak. Samtidigt vill de gjuta mod i Wilma och inte betunga henne genom att beklaga sig alltför mycket för egen del.

brev-1939

brev-och-kuvert

Min älskade Wilma!

Sen vi hörde av dig senast har du säkert kommit mer tillrätta och jag hoppas allting är som du hade tänkt dig. Här är allt ok. Dagen efter du hade rest lämnade jag Frankfurt och åkte hem. Hörde av Jakob att jag blivit upprörd och illa till mods på stationen, men kunde trots det sova bra. Hur gick tågresan? Hade du dina tofflor på dig? Idag är det sabbatsdag så jag fick hämta ditt brev på posten. Vi var väldigt glada att höra att resan gick bra och vi kan läsa att du blev vänligt mottagen. Tråkigt att höra att du inte kunde träffa mammas kusin Max Harf i Berlin.

Hur var det på båten?

Vad har hänt med din kista? Har du kunnat klara av att få reda på det och vet du hur lång tid det tar tills den kommer fram?

Jag ber dig, älskade Wilma, att skriva utförligt om platsen där du är. Har du tillräckligt med plats för dina tillhörigheter och hur är maten? Hur är rummen och hur många sover i samma rum?

Skriv och berätta om allt, det finns säkert någonting jag har glömt att fråga om. Och så vill jag veta om ni har telefon och om ni har det var snäll och skriv numret, platsen och i vilken zon i landet du bor. Fråga också vad ett samtal kostar efter klockan 7 på kvällen. Om det inte är alltför dyrt kommer jag att ringa dig.

I morgon, söndag, åker jag till Köln och jag skriver därifrån. Jag ska gå till engelska konsulatet. Har fått papper från Palestina och Schweiz och vill se vad jag kan uträtta. Vi kommer att informera dig fortlöpande.

Vi har fått lite pengar från mammas släktingar i Laufersweiler så nu går det ett tag till och jag har betalat allting här på en gång: din resa och transporten av cykel och kista. Hur har det gått med cykeln? Vantarna som du ber om ska vi sticka åt dig och sen skickar vi dem, men vi skriver först. Vi ska skriva ingående till dig om allt som händer här. Varifrån kommer det andra barnen? Har du träffat fröken Maggie från Frankfurt?

I går var jag och vår hyresgäst Norbert och plockade bär i Bundenbacher Burg och nästa vecka, när jag kommer hem från Köln, ska vi konservera dem.

Om du behöver nånting men inte har pengar att köpa för så kan du skriva till dem i Schweiz eller Palestina, de kommer säkert att skicka dig lite.

Nu vill jag gå till posten med det här så jag slutar nu och hoppas du mår bra och håller dig frisk. Hoppas brevet kommer fram. Många kyssar

        Far

Vi blev jätteglada när vi fick post från dig med besked om att allt är bra. Idag skickar vi två brev, det här med luftpost och det andra som vanligt brev. Vi lägger med foton i det andra brevet. Här är allting som vanligt, vi ska skriva ofta, gör det du med. Bifogar svarskuponger så fort det finns några att få tag i.

Jag ska skriva i det andra brevet också som ska gå klockan 2 idag.

Hjärtliga hälsningar, kyssar

              Mor

frieda-arthur-och-margot

Arthur, Frieda och Margot 1939 i Rhaunen. Foto: Privat ägo.

Arthur Ermann i Rhaunen

Pappa Arthur kommer gående uppför Stipshauserenweg, där familjen bodde. Margot, till vänster i förgrunden, kommer honom till mötes. 1939. Foto: Privat ägo