Generalöversten Alfred Jodl, chef för den tyska krigsmaktens operativa stab, skrev under alla tyska truppers ovillkorliga kapitulation på alla fronter klockan 01.41 morgonen den 7 maj 1945, men kapitulationen trädde officiellt inte i kraft förrän kl 00.01 den 9 maj 1945. Däremellan tvingades  OKW-chefen (Oberkommando der Wehrmacht) Wilhelm Keitel att inför Sovjetunionen underteckna ett dokument med likartad betydelse inför Sovjetunionen i Karlshorst utanför Berlin den 8 maj.

Här och var fortsatte tyskarna att göra motstånd i några dagar, och den officiella kapitulationen till Sovjetunionen ägde rum först klockan 23.30 den 8 maj i Berlin (9 maj, enligt Moskvatid). Följaktligen firades fredsdagen – ”V E Day” eller ”Victory in Europe Day” – officiellt sett två gånger: den 8 maj i Västeuropa och den 9 maj i den sovjetiska maktsfären.

Beskedet om den tyska kapitulationen, att det blivit fred i Europa, spreds genast över världen den 7 maj 1945. Bara några timmar efter undertecknandet i Reims nådde nyheten flertalet européer och amerikaner via radio, eller genom att någon som precis lyssnat på radio skrek ut nyheten för alla inom hörhåll.

Den dan kriget var slut… jag var på jobbet hos Bonniers då och jag kom ihåg att jag… jag bara svimmade… jag blev bara… jag tappade fullständigt koncepterna och sjönk ner… tror att jag var så över… jag bara kände… sjönk ihop. Jag minns bara att jag hörde att dom pratade runt mig men jag kunde inte svara… det tog väl nån timme sen vaknade jag upp igen… jag mådde jättedåligt, jag tänkte… jag vet inte vad jag tänkte, jag var så förvirrad och lite chockad tror jag. Sen gick vi alla till Kungsgatan och där var det mycket glada människor… Jag var jätteledsen, jag var inte… jag var glad att kriget var slut så klart men hade hela tiden hoppats att jag skulle få träffa nån av dom igen på nåt vis och jag hade ju ingen aning om vad som hänt med dom, mamma, pappa och Margit… nån gång få träffa dom. Nu kändes det nästan som att allt hopp släcktes samtidigt som människorna runt mig var helt yra av glädje… en mycket märklig upplevelse… En sak som var trevlig den dagen, den 7:e maj var att vi alla anställda på Bonniers fick en extra månadslön av Albert Bonnier, det tyckte jag var en fin gest. Sen började jag i alla fall göra efterforskningar… inom Röda Korset men helt utan framgång. 

Jag hade en farbror och hans familj som hann ut ur Tyskland och till slut hamnade i Amerika, i New York, och en faster… hennes man, han hade kommit ut… lämnade Tyskland genom släktingar redan nån gång på 30-talet kanske 36-37. Så han hjälpte sin fru och son att komma till honom i Amerika. 

Sen hade jag två mostrar i Palestina, det var till dom vi skulle emigrera hela familjen. Min bror Kurt var ju redan där, han kom ut tidigt. Det är dom släktingar jag har kvar.

Den ena mosterns man, han hade en bekant som jobbade på ett fartyg som transporterade gods fram och tillbaka. Han tyckte att jag skulle ingå skenäktenskap med honom för att få komma till Palestina, men det ville jag inte! Och då stannade jag för Pelle, vi hade sällskap då och han var den närmaste jag hade, den judiska församlingen gjorde inte så mycket… tyvärr.

Wilma och Pelle läser sin förlovningsannons 1944. Foto: Privat ägo.

Pelle som var ingenjör, kemist, ville absolut till Amerika men det var inte så lätt, man var tvungen att ha garantier. Mina släktingar skickade garantier till mig först… så jag åkte över i februari 1948 och sen skickade dom en till Pelle också… han kom över tre månader senare och sen gifte vi oss där. Vi bodde där i tre år, vårt äldsta barn, vår dotter Monica är född där. Jag jobbade på kontor, hos en tidning i New York som hette Nordstjernan, en svensk-amerikansk tidning.

Pelles mamma i Sverige hade ett värdshus som hon behövde hjälp med att driva och Pelle ville att vi skulle återvända till Sverige för hennes skull. Jag hade gärna stannat kvar i Amerika men så blev det inte. 1953 föddes vårt andra barn, vår son Steven. Idag bor han i USA, sen många år tillbaka, och Monica som är född där bor här i Sverige.

Monica och Steven. Foto: Privat ägo.

Wilma, Pelle, Monica och Steven Lundström, 1953/54. Foto: Privat ägo.

Wilma och hennes bror Kurt fick under många år efter krigets slut inte bara försöka komma till insikt om vad som hänt deras familj och bygga upp nya liv för sig själva. De tvingades även kämpa för att få tillbaka sitt föräldrahem i Rhaunen. Kurt, som redan då bodde i USA, lämnade fullmakt till sin syster att sköta all korrespondens med de tyska myndigheterna och de advokater som syskonen tvingades ta hjälp av. Wilma har sparat de flesta dokumenten och det är en diger lunta som jag har gått igenom. Det är inte möjligt att redogöra för varje enskilt steg i den här processen utan jag nöjer mig med att lyfta fram några enstaka exempel. 

I mars 1947 får Wilma brev från en trädgårdsmästare Otto Klein som skriver följande: 

”Kära Fröken Ermann,

Som hyresgäst i ditt hus tillskriver jag dig följande:

Min familj och jag har bott i ditt hus i Rhaunen i fyra år och jag betalar 25 mark per månad i hyra, till skattekontoret i Bernkastel. Jag måste själv betala för mindre reparationer. När jag hyrde huset för 4 år sedan fick jag förköpsrätt till egendomen.

När förföljelserna började, ville dina föräldrar sälja huset till mig, men min far, homeopaten Klein i Oberkirn, tolererade det inte vid den tiden. Han ville inte delta i dess förföljelser och utnyttja de fattiga judarnas situation. Jag skulle gärna accepterat dina föräldrars erbjudande men jag behövde hjälp av min far för att finansiera det. Så det motverkades och dina föräldrar tvingades snart flytta. Idag ser jag att min far ändå hade rätt, du har fortfarande din egendom och du kan sälja eller behålla den utan tvång och jag behöver inte känna att jag har utnyttjat andras situation till min fördel.

Nu vill jag veta om jag ska fortsätta betala hyran till skattekontoret eller till ditt bankkonto?

Avser du att sälja din fastighet enligt rådande tysk valuta eller vill du behålla den?

Om du ska sälja, kan du tänka dig att betrakta mig som köpare? Min fru och jag hade ett gott förhållande till dina föräldrar och det skulle glädja oss om du ville ge oss förköpsrätt. Förhoppningsvis håller du det inte emot oss att vi nu kontaktar dig med dessa frågor. Vi är mycket intresserade av att få stanna som permanenta hyresgäster eller ha möjlighet att förvärva bostaden när vår valutareform genomförs.

Vänligen meddela oss dina tankar.

Tack på förhand och vänliga hälsningar

Otto Klein med fru.”  (Min egen översättning från tyska)

Det här brevet svarar inte Wilma på utan hon och Kurt fortsätter sin oförtröttliga kamp för att försöka få tillbaka det som har stulits från familjen.

Först den 9 november 1950, och tolv år efter Rikskristallnattens våldsamheter, får Wilma och Kurt ett tillkännagivande som säger att konfiskeringen av deras barndomshem och allt annat som föräldrarna ägde inte var rätt utan ska tillfalla dem såsom arvingar.

Tillkännagivandet från 9 november 1950. Foto: Privat ägo

”Partiell standardbedömning! 

I FOLKETS NAMN!

I tvisterna:

1. Kurt Ermann, Haifa, Israel

2. Wilma Lundström, född Ermann, New York, USA

Kärande,

Juridisk representant: Advokat Dr Paul Mayer i Saarbrücken –

mot

Delstaten Rheinland-Pfalz, representerad av presidenten för delstatens skattekontor i Koblenz,

Svarande,

På grund av återbetalning

erkände ersättningskammaren vid regiondomstolen i Trier vid den muntliga förhandlingen den 26 oktober 1950 med hjälp av distriktsrådet Heinz, distriktsrådet Brogsitter och regeringsrådet Jung för rätten att: 

1. Det är fastställt att beslutet om förverkande, av distriktspresidenten i Trier den 16 oktober 1941, avseende återförsäljaren Arthur Ermann i Rhaunen – A IV Jud 29 –  och hans hustru Frieda, född Mayer – A IV Jud 30 – är ogiltigt i den mån de namngivna rättigheterna till den egendom som nu är registrerad i fastighetsregistret för Rhaunen volym 25 ark 943 under serienummer 4 avser korridor 5 nr.1986 / 0.782, yta 3.42 ar.

2. Svaranden döms till att samtycka att den egendom som nämns under 1 överförs till käranden som en odelad grupp av arvingar genom korrigering av fastighetsregistret.

3. Svaranden döms till att överlämna den egendom som nämns under 1 till käranden.

4. Svaranden ska bära de tidigare rättegångskostnaderna.

5. Domen är preliminärt verkställbar.” (Min egen översättning från tyska)

Rubriken ”Partiell standardbedömning” betyder att man delvis automatiskt förlorar ett ärende, och vid den här tiden var det en helt korrekt bedömning.

I november 1952 åker Wilma ensam tillbaka till Rhaunen för första gången, sen återvänder hon 1953 tillsammans med maken Pelle och långt senare åker hon med bägge sina barn, Monica och Steven samt några av barnbarnen. Hon ville visa dem varifrån hon kom, men hade för övrigt ingen som helst längtan tillbaka till Tyskland eller Rhaunen. 

1952 då åkte jag ensam. Det var jobbigt… det var jättejobbigt… det var ju bara för att jag skulle komma åt huset… få det tillbaka. Jo, jag åkte ju dit på kvällen, jag visste ju att man skulle åka tåg och sen buss och när jag sitter på bussen, den tog väl en timme till Rhaunen ifrån järnvägsstationen, så kom folk och några började prata med mig… jag berättade vem jag var… och några hade fått för sig att jag var död… så dom visste inte att jag fanns kvar. Jag tog in på ett hotell där. Och den här, som sagt, den här lilla byn… det spred sig ju ganska fort att jag hade kommit. Så kom dom ju på kvällen och hälsade på… några stycken av våra grannar och vänner… många var väldigt ledsna och grät.

Sen var jag runt och frågade överallt: ”Är det nån som har köpt nånting?” Dom auktionerade ju ut det lilla som fanns kvar i huset… inte en gaffel, inte en sked. Ingenting!

Nästan så… att folk skämdes tror jag. Och ingen visste nånting. Ingen visste nånting. Men jag visste vad dom hade… jag visste ju hur dom hade betett sig, vilka som var nazister, det kom jag ju ihåg någorlunda… Men dom hade ju aldrig varit nazister nu… En skolkompis till mig, som var nåt år äldre, hennes pappa var polis och var väldigt nassevänlig med brun uniform… det visste jag… men hon… nej, hon… visste ingenting. Dom visste ingenting!

Det var en tung upplevelse.”

Under det här besöket i Rhaunen, hösten 1952, sökte Wilma upp hyresgästen Otto Klein men han var inte tillgänglig och hon fick beskedet att han skulle komma till henne på hotellet, något han inte gjorde. Hösten 1953 fortsätter brevväxlingen med myndigheter och advokater samt hyresgästen Otto Klein. Det är inte en särskilt trevlig läsning när man vet vad som föranleder den. 

Till slut, 1962, lyckas det för Wilma och Kurt att sälja sitt hus, men hösten 1963 har Wilma fortfarande inte fått betalt eftersom omregistreringen i fastighetsregistret i Rhaunen ännu inte har verkställts. 

Wilma som har fått arbeta för att försörja sig hela tiden sedan hon kom till Sverige, 15 år gammal, fortsatte med det även efter att hon och Pelle gift sig och fått barn.

Pelle startade egen firma där Wilma skötte bokföring och annat administrativt arbete.

Wilma och Pelle fick två barn och fram till år 2020 har dom 6 barnbarn och 8 barnbarnsbarn. Wilmas bror Kurt som först bodde i Israel och sedan flyttade till USA fick tillsammans med sin fru Hanna en dotter Liora. Hon är född och uppvuxen i USA och gift med Howard Lack och tillsammans har de dottern Stephanie.

Trots de tragiska öden som Frieda, Arthur och Margot Ermann gick till mötes lever familjen Mayer/Ermann vidare i Sverige, USA och Israel och kanske även på andra platser i världen som inte framkommit i mitt sökande.

Här nedan följer en uppställning på deras ättlingar – de som inte skulle få bli till:

Monica Ermann, född 1950, och som idag återtagit sin mammas familjenamn har fyra barn:

1. Benjamin Bohman, född 1974, gift med Kajsa Mitsell, deras tre barn:

1.1 Isak f 2009

1.2 Aron f 2010

1.3 Noah f 2013

2. Samuel Bohman, född 1975, hans två barn:

2.1 Felix f 2013

2.2 Inez Wilma f 2016

3. Lisa, född 1984, som även hon tagit familjenamnet Ermann, sambo med Måns Lorentzen, deras tre barn:

3.1 Nils f 2015

3.2 Ivar f 2017

3.3 Ylva f 2020

4. Josefin Norström, född 1992, sambo med Ludwig Lundqvist 

Steven Lundström, född 1953, gift med Tina Rocca, de är skilda sedan 2005, har två barn:

1.1 Carina Marie Lundstrom, f 1995

1.2 Sofia Ava Lundstrom, f 1999

Wilmas bror Kurt Ermann, född 1920, död 2006 i USA gift med Hanna, har ett barn:

1. Liora gift med Howard Lacks, deras barn

1.1 Stephanie Lacks

TILLBAKA TILL HEMSIDAN