Efter de våldsamma attackerna mot judar i Tyskland i november 1938 insåg Arthur och Frieda att situationen hade blivit riktigt farlig. Tillsammans med många andra judar gjorde de nu allt för att till varje pris komma ut ur Tyskland.

Wilma berättar:

”Nu började vi kontakta alla judiska organisationer som vi kunde komma på, pappa och jag skrev till dem – i Berlin, i Köln, i Frankfurt… i… jag minns inte alla. Det var inget särskilt land vi ansökte om att få komma till, det handlade bara om att komma ut ur Tyskland! Alla gjorde samma sak, nu ville alla ut fortast möjligt! Det kunde vara England, Holland eller var som helst, man var bara glad om någon ville ta emot oss. Det var en ren slump att jag hamnade där jag gjorde. Jag hade en kompis, en judisk flicka, som kom till Holland och hon försvann där. 

Det tog väldigt lång tid innan vi fick något besked från någon organisation. Så till slut kom det ett svar som sa att jag kunde få komma till Sverige, till Hälsinggården i Falun, för att sedan resa vidare till Palestina. Men min syster Margot fick inte något tillstånd, hon var för ung sa man. Jag förstår inte det eftersom det var flera stycken i min grupp på Hälsinggården som var lika gamla som Margot eller till och med yngre… hon fyllde elva år i februari 1939.

Men mina föräldrar hade ansökt om tillstånd, att få komma till Palestina, för henne och för dem också. De hade pass och allt klart, väntade bara på en stämpel för att få komma in. Jag var övertygad om att vi skulle ses där hela familjen, det var så det var bestämt. Hemma fanns det inte så mycket möbler kvar, de hade varit tvungna att sälja en hel del för att vi skulle få pengar för att överleva. I stort sett var det bara sängarna kvar och alla andra saker hade de redan plockat ihop för att ta med sig till Palestina, det var redan klart, de hade röjt ut hemma, det såg jag med egna ögon. Så jag tyckte det skulle bli spännande att åka till Sverige och jag var mycket förväntansfull inför resan.

Men jag visste absolut ingenting om landet, ingenting om Dalarna eller Hälsinggården, hur jag skulle bo eller vad jag skulle göra där. Vår granne, han som kom på nätterna ibland med mat till oss, han förklarade att Sverige var ett kungarike, det var nog allt jag fick reda på. Vi tittade i min skolatlas för att se var det låg men vi förstod ändå inte hur kallt det kunde vara. De varmaste plaggen jag hade med mig var en gabardinkappa och en tröja.

Jag hade fått ett tillfälligt pass, där stod att jag hette Wilma Sara Ermann. Men det gör jag absolut inte utan det var nazisterna som hade bestämt att alla judiska kvinnor skulle heta Sara och alla männen Israel. Mina namn var Wilma Celestine Ermann – men mitt vackra andranamn Celestine , som jag fått efter min farmor, blev felstavat i folkbokföringen och där stod Zölestine istället… och det är ju inte särskilt vackert.

Mitt pass stämplades också med ett stort J. Var och en av oss som lämnade landet fick ta med sig 10 mark och det hade jag också.

Passfoto Wilma 1939 2

Wilmas passfoto 1939. Foto: privat ägo.

Mamma hjälpte mig att packa min resväska och pappa gjorde i ordning en låda där det packades täcke, kuddar och lite sängkläder. Den lådan skickades separat tillsammans med min cykel och jag fick hämta ut dem senare i Falun. Tänk, jag fick faktiskt med mig min cykel!

Ang Wilmas koffert från Jüdische Jugendhilfe Berlin

Ang Wilmas koffert Speditionsfirman i Berlin

Två dokument från försändelsen av Wilmas låda och cykel. Det översta, daterat 13 september 1939 är från den judiska hjälporganisationen och det andra, daterat 19:e september 1939 från speditionsfirman i Berlin. Vid det här tidpunkten har Wilmas saker alltså inte kommit iväg från Berlin ännu utan man ber Arthur att ha tålamod. Andra världskriget har precis brutit ut och fartygen går inte lika reguljärt som tidigare men man skriver att man hoppas att det snart ska gå ett fartyg så de försenade försändelserna kan komma iväg.

Någon gång i juli var det dags för min avresa. Jag kommer inte ihåg vare sig datum eller veckodag. Inte heller minns jag vad det var för väder den här dagen jag åkte eller när jag kom fram. Jag skulle åka buss från Rhaunen till närmaste järnvägsstation, det var ungefär 15 kilometer. Sedan var det tåg till Frankfurt och dit följde pappa med, där jag skulle byta för att åka vidare till Berlin.

Mamma och Margot följde med till busshållplatsen i Rhaunen… det var hemskt att lämna dem… hemskt upprörande…”

Här måste Wilma ta en paus i berättandet, tårarna stiger i ögonen och hon kämpar med gråten. Vi sitter tysta ett tag och sen fortsätter hon:

”Jag minns inte vad vi sa till varandra… det har jag också förträngt… bara att mamma var väldigt ledsen och grät mycket…”

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Busshållplatsen i Rhaunen, här tog Wilma farväl av sin mamma och lillasyster någon dag i juli 1939. Det var sista gången hon såg dem.

Det är samma busshållplats nu som då, på Haupstrasse, precis nedanför den katolska kyrkan. Foto: Carolyn Östberg, oktober 2013.

Wilma stannar upp igen och ny lång tystnad infinner sig innan hon börjar berätta igen:

”I januari hade hon sagt adjö till min bror och nu i juli skulle jag också åka. Margot, som inte fick gå kvar i skolan i Rhaunen längre, skulle flytta till en judisk skola i Köln och bo där. Det måste ha varit hemskt för mamma.

Frieda med sina 3 barn

Sista bilden av Frieda tillsammans med sina tre barn, Wilma, Kurt och Margot.

Foto: privat ägo.

Men samtidigt, jag var 15 år och tyckte det skulle bli intressant att se någonting annat, något nytt. Jag älskade Frankfurt, tyckte alltid om att få komma dit och nu skulle jag till Berlin också, det såg jag fram emot. Jag hade alltid velat komma ifrån den där bondbyn, Rhaunen, det fanns ju ingenting där. Men… jag hade aldrig åkt om jag vetat hur det skulle bli…

Pappa följde med mig på hela resan till Frankfurt. Där möttes vi av farbror Jakob, han var gift med pappas syster Frieda och de hade en liten dotter, Marga. På våren 1938 hade de flyttat från Rhaunen till Frankfurt, förmodligen av ekonomiska skäl. Alla tre försvann… i november 1941… deporterades till gettot i Minsk det är allt jag vet om vad som hände min moster Frieda, morbror Jakob och min lilla kusin Marga, som då var 7 år.

Där i Frankfurt… på järnvägsstationen… på perrongen… skildes pappa och jag åt. Jag kommer inte ihåg vad vi sa till varandra men jag glömmer aldrig att när tåget började röra på sig… jag tittade ut genom tågfönstret och såg hur pappa sjönk ihop på perrongen… han bara låg där… jag tror han svimmade. Till skillnad från mig så insåg och förstod han nog hur allvarligt det var.

När jag kom till Berlin, med tåget från Frankfurt, träffade jag några andra, fyra fem stycken, som också skulle till Sverige… men jag minns inte vilka de var och jag minns inte heller om vi stannade över en natt i Berlin eller åkte vidare samma dag… vet bara att jag inte såg något annat av Berlin än järnvägsstationen. Sen åkte vi vidare med tåg från Berlin till Sassnitz, jag minns inget av den resan heller, så det hände väl inget särskilt.

Men när vi kom till gränskontrollen i Sassnitz så… fick vi klä av oss helt nakna… de undersökte oss helt och hållet… total kroppsvisitation, det var förfärligt förnedrande. Så säger en gränspolis till mig: ’vi har hittat mer pengar i din resväska’ Jag svarade: ’nej, det tror jag inte, vi har inga pengar. 10 mark, det är allt jag har, vi är fattiga, vi har ingenting’. Och det hade vi verkligen inte men de försökte sätta dit mig… skrämma mig… helt naken fick jag stå där… så hemskt!

På båten från Sassnitz till Trelleborg fick vi mat och dryck, det minns jag för det var första gången jag åt svenskt vitt bröd och det smakade så sött. Det tyckte jag inte om så jag tog ut det ur munnen och smusslade ner det under bordet. Hårt bröd gick bra men inte det söta ljusa brödet, limpa eller vad det nu var. Jag hade alltid ätit mörkt osötat bondbröd.

Båten med vårt tåg gick till Trelleborg och sen vidare med tåget till Stockholm. Hur vi sedan åkte till Falun och Hälsinggården, det minns jag inte heller. Antagligen tåg från Stockholm till Falun och därifrån buss, men det kommer jag inte ihåg.”

Wilma har svårt att få fram och tala om det hon minns från resan, det är smärtsamt och vi tar flera pauser så att hon får möjlighet att samla sig. Detaljerna kring datum för avresan, veckodag, väder och så vidare, de minnena är bortträngda och jag tror att hon befann sig i ett tillstånd av en begynnande chock. Det som senare skulle utvecklas till hennes livs trauma – att hon lämnade – eller enligt henne själv – övergav sin familj.

Från Berlin reste hon alltså i sällskap med andra tyska ungdomar, som också skulle till Hälsinggården i Falun, och troligt är att någon vuxen ledare var med dem, i alla fall från Berlin till Sassnitz. Nu kom Wilma till ett främmande land med ett språk som hon inte kunde, en annan kultur och ett annat klimat – hon som aldrig hade rest utomlands förut. Wilma berättar att hon kände sig både ensam och utsatt. 

Till Hälsinggården, som ligger ungefär 5 kilometer utanför Falun, kom mellan 60 och 70 judiska ungdomar, uppgifterna om antalet varierar i källorna. De flesta var i åldrarna tretton till sjutton år. Wilma var nyss fyllda 15 år.

Meningen med vistelsen där skulle vara en förberedelse för utvandring till dåvarande Palestina och ungdomarna skulle tränas i att leva kibbutzliv. Hälsinggården kallades också ”Kibbutz Baderech” – ”Kibbutz på väg”. Livet där organiserades precis som på en riktig kibbutz – ingen skulle stå över den andre, allt skulle delas lika, man strävade efter att vara så självförsörjande som möjligt och det förekom också politisk/ideologiskt skolning.

I boken Kibbutzer i Sverige. Judiska lantbrukskollektiv i Sverige 1936-1946av Malin Thor Tureby, kan man bland annat läsa att ungdomarna delades in i grupper med olika ansvarsområden såsom kök, tvätt, att laga kläder och så vidare. Några arbetade hos bönder i närheten medan andra fick jobb inne i Falun. På Hälsinggården fanns endast rinnande kallt vatten, utedass och ungdomarna sov i stora sovsalar i våningssängar. Det var åtta till tio personer i varje sovsal, flickor och pojkar för sig. De som hade hand om tvätten fick koka vatten i en stor gryta och sen skölja tvätten för hand i kallt vatten. Kläder handdukar och lakan, allt tvättades för hand av dem själva. En person ansvarade för ett gemensamt kläd- och linneförråd som kallades för ”machsan” vilket är hebreiska för förråd. Dit gick ungdomarna varje fredag och lämnade in sina smutsiga kläder och hämtade ut rena. 

Till skillnad från de vittnesmål som finns i boken har Wilma endast ett fåtal ljusa från den här tiden:

Jag trivdes aldrig på Hälsinggården, tyckte det var hemskt. Vi låg i stora salar, i våningssängar. Alla våra kläder fick vi lämna in till ett gemensamt förråd och på fredagar delades det ut rena kläder och man fick inte sina egna. Passade kläderna var det bra, passade de inte var väl det också bra. Det var ju som på en kibbutz, Hälsinggården skulle vara en förberedelse för kibbutz. Men jag ville aldrig komma till någon kibbutz, jag skulle till mina släktingar i Palestina. Jag trivdes inte alls med livet i ett kollektiv, det var så annorlunda men där var jag och det var bara att anpassa sig, på gott och ont. Min hemlängtan var fruktansvärd, från dag ett!

Det kom en lärare till Hälsinggården som skulle lära oss svenska, men det var inte så många gånger. Det enda jag minns är att vi fick sjunga ’Fjäriln vingad syns på Haga’ och att jag inte fattade ett dugg av det vi sjöng trots att läraren försökte förklara, det var helt obegripligt!

Nå, meningen var ju att vi skulle arbeta och jag skickades till en tvättinrättning i Korsnäs, där lärde jag mig stryka. Fick stå och stryka skjortor hela dagarna, mina ben svullnade och jag fick åderbråck, trots att jag var så ung. Sen skulle jag lära mig att klippa hår, det ingick också i förberedelsen för kibbutzliv. Så jag skickades till en herrfrisör på Åsgatan i Falun, jag cyklade fram och tillbaka varje dag. Det var ganska trevligt där, frisörsalongen ägdes av ett par och de var så gulliga mot mig. Ibland fick jag lite dricks som de lät mig behålla och så bjöd de på kaffe och en tårtbit ibland. Nu skulle jag raka och klippa gubbar som kom direkt från skogen, jag fick tvåla in dem i ansiktet och ibland hade de snus runt munnen, det var obehagligt. Ibland kom det in unga killar som inte hade något fjun alls och de skulle jag också tvåla in och raka, förmodligen tyckte de bara att det var roligt att en ung tjej arbetade där. Jag lärde mig lite svenska hela tiden men jag hade alltid ett lexikon med mig för säkerhets skull.

Men en gång gjorde jag verkligen bort mig! Jag hade kort hår och bad ägaren att han skulle klippa mig i nacken, men jag sa naken. Och då säger han till mig att det inte går för det kan komma kunder. Men jag stod på mig och sa att det är ju ingen här nu. Oj, oj, oj, vad jag fick äta upp det!

Men det fanns en baksida av allt det trevliga jag hade på frisörsalongen. På Hälsinggården rådde kibbutzregler och det innebar bland annat att vi alla skulle samlas ett par kvällar i veckan och berätta vad man hade gjort. Jag berättade om mitt arbete, att jag fått dricks som jag var ganska stolt över och att jag hade blivit bjuden på tårta. Men det skulle jag inte ha gjort för nu fick jag höra att det inte var rättvist mot de andra som inget fått och att jag hädanefter skulle tacka nej när sådant erbjöds. Drickspengarna skulle jag lämna ifrån mig och det gjorde jag den gången men det var sista gången. Hädanefter talade jag helt enkelt inte om vad jag fått, kakor eller tårta. Och drickspengarna behöll jag för mig själv!