Vi har nu kommit fram till de ödesdigra året 1938 då förföljelserna och våldet mot judarna i Tyskland trappas upp.

Wilma berättar:

I maj 1938 slutade jag skolan, jag hann i alla fall gå den åttaåriga folkskolan som vi hade i Rhaunen innan det blev förbjudet för oss judiska barn att över huvudtaget gå i skolan.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Skolhuset där den protestantiska skolan låg, i vilken alla judiska barn och ungdomar i Rhaunen gick när Wilma växte upp. Foto: Carolyn Östberg, oktober 2013.

Vi hade släktingar i Frankfurt som ordnade arbete åt mig där. Jag skulle arbeta som hembiträde hos en familj och ta hand om deras mentalt handikappade lilla son, gå ut och gå med honom, lära honom bokstäver och hålla honom sysselsatt på dagarna. Jag var precis fyllda 14 år och bodde ensam på vinden i ett så kallat hembiträdesrum. Min hemlängtan var fruktansvärd, jag stod bara ut en vecka. Min lön hade varit en mark per dag, biljetten hem kostade sju mark, så pengarna räckte precis. Men jag kunde inte stanna särskilt länge hemma i Rhaunen, mamma och pappa hade ingen möjlighet att ge mig tillräckligt med mat och någonting måste jag ju göra. Så det bar iväg till ett nytt arbete i Frankfurt. Den här gången hos en familj där jag skulle passa deras Grossmutter (farmor/mormor) som hade Alzheimers. Den dementa lilla gumman fick inte dricka vatten för då kissade hon på sig. Men hon var finurlig, sprang jämt till vattenkran, hämtade vatten samtidigt som hon vände sig om för att se om någon kom. Hos den här familjen slapp jag bo ensam på vinden, här fick jag dela sovrum med deras yngste son.

Det här var i november 1938 så jag var i Frankfurt när alla händelser kring ’Kristallnatten’ drog igång. Det var hemskt!

Av en händelse var hela min familj i Frankfurt de här dagarna. Pappa låg på sjukhus där efter att ha opererat ett åderbråck. Mamma och Margot hade kommit dit för att hälsa på honom. Min bror bodde i Frankfurt. Som jude hade han inte fått göra sitt avslutande prov som bagarlärling i Mainz och från en dag till en annan fick han inte heller arbeta längre. Genom bekanta till farfar hade han fått en tillfällig bostad i Frankfurt. Så hela familjen träffades den 10 november. Alla förstod att någonting var på gång, eftersom den polske pojken Grynszpan hade skjutit en tysk diplomat i Paris några dagar innan.

Dom hade slagit sönder alla judiska affärer och synagogan brann… alla männen häktades… min pappa, mina farbröder och min bror som då var 18 år. Mamma gömde sig med honom i en telefonkiosk men det hjälpte inte… All män samlades ihop i Festhalle, ett stort palats, som idag tillhör Frankfurts stora mässanläggning.

Här kan ni se en kortfilm som summerar händelserna den 9-10 november 1938 i Tyskland, när ett stort antal synagogor, judiska affärer och hem utsattes för skadegörelse eller blev helt förstörda.

History Channel har gjort en  dokumentär om ”Rikskristallnatten” 9-10 november 1938 och händelserna som ledde fram till den. Hela dokumentären omfattar 5 avsnitt vilka är ca 8 minuter vardera.

Wilma fortsätter sin berättelse:

Min pappa fick komma hem efter två dagar eftersom han hade järnkorset. Men Kurt, min bror, han fördes tillsammans med de andra judiska männen till Südbahnhof, en järnvägsstation i Frankfurt. Därifrån åkte han i en fullastad boskapsvagn till koncentrationslägret Dachau. I lägret trängdes han i en barack med andra judar i två månader. Han har berättat att han först inte trodde att det kunde vara på allvar, att han nog bara skulle vara inlåst ett par dagar och sen skulle de släppa honom men…

Kurt Dachau

Högst upp på den här listan över fångar i Dachau står Kurt Ermann. Han är fånge nr 30046, anlände med tåg den 16 november 1938, hans yrke är angivet som bagare.

Källa: Arkivet Fold3

Han hade tur… genom mamma som hade släktingar i Palestina så hade han lyckats få ett besöksvisum dit och det godkändes. Så han blev frigiven och i januari 1939 reste han iväg.  Mina farbröder blev också släppta, den ena hade varit i Buchenwald.

Vi åkte tillbaka till Rhaunen så snart som möjligt för att se vad som hänt där. Som tur var hade de inte gjort något åt vårt hus. Däremot var synagogan förstörd men man hade inte satt eld på den. På gården bredvid förvarade dom bensin och man var rädd för att hela byn skulle brinna ner.!

Men familjen Grünewalds skoaffär hade plundrats och man hade satt eld på huset… den ena systern hade skurit upp pulsådern och brodern försökte också ta livet av sig… honom skickade man iväg någonstans… det var hemskt… det var fruktansvärt att komma tillbaka.

Enligt en artikel från 1975 i en av de regionala tidningarna i Rheinland Pfalz, Rhein Zeitung, utgick det den 10 november 1938 en hemlig förordning från inrikesministeriet till Gestapos kontor i Mainz, distriktet Darmstadt, att om det skulle förekomma attacker på judar fick man bara vidtaga sådana åtgärder som inte medförde fara för tyska liv eller tysk egendom. Man ska nog läsa ”ariska” liv och ”arisk” egendom!

De som själva upplevde attacken i Rhaunen har berättat att det var på kvällen den 10 november som en grupp SA-män samt några okända män som arbetade vid bygget av Westwall, det försvarssystem som de allierade kallade för Siegfriedlinjen, kom till byn och först tog samtliga manliga judar till så kallat ”skyddshäkte” och därifrån transporterade dem till fängelset i Wittlich, en stad 5 mil från Rhaunen. Männen släpptes efter några dagar och fick gå till fots tillbaka till Rhaunen. Då, i november 1938, tog det dem två dagar att ta sig tillbaka hem igen.

Samma kväll marscherade också den attackerande gruppen män till synagogan på Salzengasse. De slog sönder fönster, förstörde möbler och kastade ut de heliga och religiösa föremålen såsom Torarullar, ljusstakar och bönböcker på gatan. Men eftersom det låg ett bensinupplag alldeles intill synagogan tände man inte eld på den då man riskerade att hela byn skulle brinna ner. Några dagar senare revs synagogan av brandmän. Efter attacken mot synagogan marscherade gruppen vidare mot familjen Grünewalds skoaffär, lager och hem på Am Wartenberg

På vägen dit lyckades man få tag i den judiska läraren Josef Klein och slet av honom kläderna. Framme hos skohandlaren Grünewalds hus bröt man sig in, plundrade och satte eld på byggnaden. Genom att den dåvarande chefen för brandkåren, Otto Diel, ingrep och satte stopp för branden lyckades man rädda en del av familjens lager. Men det gick inte att förhindra att de attackerande männen ställde upp sig på led och bildade en kedja som bokstavligen hystade ut varorna från skoaffären och lagret.

Jakob Grünewald, dotterson till skohandlaren, var i huset den här kvällen tillsammans med sin mormor Johanna Grünewald, sin moster Rosa och morbror Julius. Jakob Grünewald utvandrade 1939 till England och därefter vidare till USA där han bosatte sig och bildade familj. Han har berättat följande om den 10 november 1938:

”På natten bröt dom sig in i vårt hus, kastade omkull mormor och moster Rosa. Dom stal allt från huset: hundratals par skor, alla kläder, smycken och annat av värde. Sen hällde de ut bensin och tände på. Min moster Rosa som de våldtog blev så förtvivlad att hon försökte begå självmord. Morbror Julius och jag skickades till fängelset i Wittlich. Efter en vecka där släppte de oss och sa att vi skulle gå hem och städa upp det nedbrända.”  Vittnesmålet hämtat från boken ”Beiträge zur Geschichte der Juden in Rhaunen(Vittnesmålet översatt av Carolyn Östberg)

Andra invånare i Rhaunen som har vittnat om attacken har berättat att Rosa Grünewald skar sig i handlederna och att någon tillkallade byns läkaren som behandlade hennes skador. Det var nog troligtvis därför hon överlevde, den här natten i alla fall. Vidare berättar vittnen om att Julius Grünewald slängde sig från en bro över ån Idarbach, som flyter genom Rhaunen. Han hoppade vid kvarndammen, där var det som mest strömt, men han drunknade inte.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del av Idarbach. Foto: Carolyn Östberg, oktober 2013. 

Julius Grünewald fick problem med sin psykiska hälsa efter ”Kristallnatten”  men familjen försökte ta hand om honom på bästa sätt. Men någon gång under 1939 togs han hemifrån och spärrades in på ett mentalsjukhus och därifrån kom det besked om att han begått självmord. I ett senare skede var det ingen som trodde på den uppgiften.

Vi ska återkomma till hur det går för den judiska församlingens medlemmar i Rhaunen men idag avslutar jag med vad som hände med synagogan.

Den 16 september 1939 skickade ”Riksståthållarämbetet” för distriktet Darmstadt, i vilket Rhaunen ingick, ut en order till samtliga borgmästare i distriktets städer och byar. ”Riksståthållaren” vid den här tiden, Jakob Sprenger, hade varit medlem i nazistpartiet sedan 1922 och var en militant antisemit som gjorde en snabb karriär inom NSDAP.

Han skriver att eftersom ”frågan” om synagogorna inte lösts överallt, dvs det står fortfarande kvar ruiner av brända och förstörda synagogor nästan ett år efter ”Rikskristallnatten” är det nu något som måste prioriteras. Ruinerna ska avlägsnas snarast och om respektive judisk församling inte har möjlighet att själva bära kostnaden för detta (!) måste staden/byn ta över. Under inga omständigheter får oskadade eller måttligt skadade synagogor återgå till enskilda judiska församlingar för att användas i religiöst syfte. Främst ska marken/byggnaden säljas till ”ariska” personer, i andra hand kan staden/byn köpa den och använda den för sina egna syften. Under mycket exceptionella omständigheter kan partiet, NSDAP, förvärva den men endast efter en fullständig rekonstruktion som helt förändrat synagogan. Rapport om att denna order utförts ska inkomma senast 1 november 1939.

Huset som den judiska församlingen i Rhaunen använde som synagoga var ett helt vanligt enplanshus. De hade aldrig fått tillstånd att bygga någon egentlig synagoga, trots att det länge funnits planer, ritningar, begärts tillstånd samt gjorts insamlingar av medel för att bekosta bygget. Och från och med den 10 november 1938 skulle det aldrig mer bli någon synagoga i Rhaunen. Från våren 1939 och cirka ett år framåt drevs det istället förhandlingar, mellan den judiska församlingen och en icke-judisk köpman vid namn Nikolaus Staudt. Han ville köpa marken där synagogan stått och det fick han också så småningom. Precis som ordern från ”Riksståthållarämbetet” angav. Köpeskillingen blev hög, i förhållande till tomtens storlek, men den verkställande myndigheten anser att den var rimlig med tanke på det centrala läget i byn.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det vita huset utan fönster ligger på den mark där synagogan i Rhaunen låg före 10 november 1938. Foto: Carolyn Östberg, oktober 2013.

I dokument kring försäljningen kan man se att samtliga judar som var delägare i synagogan och nu försäljare av marken omnämns med sina tilläggsnamn: ”Israel” för männen och ”Sara” för kvinnorna. Det var ytterligare en lag som nazisterna införde i augusti 1938 och som skulle vara verkställd per den 1 januari 1939. Syftet var att ytterligare urskilja judarna från den övriga befolkningen i landet. Namnen skrevs in i alla deras handlingar såsom eventuella pass, andra identitetshandlingar etc etc.

Wilma avslutar sin berättelse om ”Rikskristallnatten” och dess omedelbara konsekvenser på följande vis:

Mina föräldrar förstod att det var en svår situation, att nu kunde vad som helst hända. Men ingen kunde nog ändå ana hur illa det skulle bli. Man fick fortfarande lämna landet och genom släktingar i Schweiz som hjälpte pappa hade han och Kurt fått tillstånd att komma till något sydamerikanskt land, jag minns inte vilket. Men det var bara de två som skulle få resa och pappa ville inte lämna mamma och oss flickor i Rhaunen, så han vägrade.