När Adolf Hitler och det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP, det tyska nazistpartiet, kom till makten i januari 1933 ökade antisemitismen drastiskt i det tyska samhället, både i det offentliga samtalet och i praktiska handlingar. Judiska affärer och andra företag fick en särskild märkning, i en nationell aktion brändes böcker av judiska författare på offentliga bokbål över hela Tyskland som ett bevis för deras ”otyskhet” och den så kallade arieparagrafen antogs. Den innebar bland annat att inga judar fick inneha statlig tjänst och att judiska läkare inte fick arbeta längre, de tvingade stänga sina praktiker.

Vid nazistpartiets stora sammankomst, partidagarna i Nürnberg 1935, antogs NürnberglagarnaHitler hade kallat dem för ett ”ramverk” och det är precis så de ska ses eftersom lagarna i sig själva inte var tillräckliga för det som de var avsedda att uppnå. Nürnberglagarna innebar att judar fråntogs sina medborgerliga rättigheter, det var endast personer av ”ariskt” blod som fick vara tyska medborgare. Dessutom förbjöds äktenskap och liknande relationer mellan judar och ”arier”

I enlighet med den nazistiska ideologin var det judiska ”blodet” underlägset och farligt. Judarna sågs som ett hot mot det tyska samhället eftersom de underminerade nationens styrka och vitalitet. Man behövde segregera, isolera och flytta bort dem. Som en liten detalj kan nämnas att den tyska regeringen 1935 låter publicera Martin Luthers antisemitiska skrift från 1543 Judarna och deras lögner. Luther förespråkar ett program för att arrestera judar, konfiskera deras egendom, tvinga dem till arbeten bestämda av regeringen och slutligen slänga ut dem ur landet eller mörda dem. 

Under åren som följer efter partidagarna i Nürnberg 1935 hårdnar attityden gentemot de tyska judarna väsentligt. De får allt svårare att försörja sig och leva vardagsliv genom lagar som säger att de inte får inneha vissa tjänster, inte får driva företag, inte får äga mark, bara får handla i vissa affärer, inte får åka kommunala transportmedel, inte får gå i skola eller på universitet, inte får äga cykel, skrivmaskin eller telefon. Det är mängder med påbud och de är omfattande men alla har de syftet att med all önskvärd tydlighet visa att judarna inte längre är önskvärda och ska svältas ut ur det tyska samhället.

Det blev en stor förändring efter att Hitler kom till makten, då blev det genast kärvare och vi började få höra saker och ting som inte var så trevliga. I skolan började det med att vi inte fick vara med i gymnastiken, något jag verkligen led av, och så började de andra barnen att säga fula saker åt oss. Jag kommer ihåg att jag råkade i luven på en flicka som var dum mot mig och jag slog till henne. Men det skulle jag inte ha gjort, det var inte populärt att jag, judinnan, gjorde så. Det blev en mycket besvärlig situation. Jag berättade för mina föräldrar om vad som hände i skolan men det fanns ingenting de kunde göra, fanns ingenstans att klaga. Ingen brydde sig om vad som hände oss. Läraren i den högre klassen var ganska elak, särskilt mot min bror som ideligen fick stryk av honom. Det var helt normalt på den tiden att lärarna slog barnen men Kurt blev extra ansatt och det är svårt att tro att det berodde på något annat än att han var judisk.

Undervisningen i skolan var inget vidare, man fick inte lära sig någonting annat än om Hitler: ’han bor i ett enkelt rum med bara en järnsäng’ och bla bla bla. Istället fick vi gå ut i bokskogarna som finns runt Rhaunen och leta frön. Vi kröp på marken och samlade ihop frön som skulle bli till olja. Jag minns att vi fick ihop en massa säckar som förvarades på vinden i skolan. När jag var tillbaka i Rhaunen första gången 1952 så träffade jag en lärare som berättade att säckarna fortfarande står kvar på skolans vind! Vi fick också gå runt på potatisåkrarna och vända på bladen för att kontrollera att där inte fanns några potatisbaggar som gör stor skada på skörden. Efter skörden av vete och havre gick vi på fälten och samlade in de strån som fortfarande låg kvar på marken. Sånt gjorde vi under skoltid. Men det fanns ju ingenting, fanns ingenting, allting gick till militären.

Jag hade en bästis som jag lekte med men allteftersom tiden gick blev det färre och färre gånger som vi träffades för att till slut upphöra helt. Hon fick inte leka med mig längre. Jag minns inte om vi någonsin pratade om det, hon och jag, det har jag nog trängt bort, det var så sorgligt. Jag hade en judisk kompis också men hon och hennes familj emigrerade till USA 1935. Det fanns ingen jag kunde umgås med, ingen som vågade, jag blev väldigt ensam även i skolan.

På baksidan av vårt hus hade vi en grovtvättstuga med en lucka man öppnade för att ångan skulle komma ut den vägen när man tvättade. Några barn, som inte var äldre än tio år, kom underfund med att den luckan inte var låst. Där kastade de in stenar och skräp samtidigt som de skrek ”judarna ska ut!”. På kvällarna när det hade blivit mörkt var vi tvungna att stänga för fönsterluckorna till våra sovrum för det fanns några som kastade sten på våra fönster. Det blev en mycket otäck stämning och barnen påverkades otroligt snabbt av vad de vuxna sa.

Sen fick vi inte gå och handla i affärerna längre och 1936 eller 1937, jag minns inte vilket år det var, fick pappa inte driva sin kreaturshandel längre. Nu blev det svårt med ekonomin hemma, jag visste ju ingenting om några detaljer, bara att det talades om att vi skulle vara tvungna att sälja huset. Men vi hade ju ingenstans att ta vägen! Det kom några män som påstod att pappa hade skatteskulder och att vi skulle försättas i konkurs. Jag minns hur de gick runt och satte lappar på möbler som de skulle ta. Då började jag inse att det nog skulle bli ganska hårt och det gick fort allt det här. Det var många gånger som jag gick och la mig hungrig. Men det fanns goda och modiga människor också. Några av våra grannar, som vi kände väldigt väl, brukade komma på nätterna och lämna mat till oss på baksidan av huset. Eftersom vi bodde så nära var det något de kunde göra utan att det märktes, det var ju farligt att hjälpa judar.

Även om vi barn var oroliga och rädda frågade vi aldrig våra föräldrar om varför vi blev så utsatta. Det var så uppenbart så det behövdes inga förklaringar, vi visste redan att vi var paria. Men ingen av oss kunde ju ana vad som skulle hända… Pappa sa alltid: ’Vad kan hända mig? Jag har inte gjort någonting! Jag var med i första världskriget och kämpade. Jag har fått järnkorset. Jag har inte gjort någonting!’. Just detta ideliga upprepande av att de minsann inte hade gjort någonting blev som ett mantra som jag tror befriade mig från tanken på fara.

Wilma, Frieda och Margot

Wilma, mamma Frieda och lillasyster Margot. Årtal: okänt.