Wilma får tillbaka brevkortet, med hennes förtvivlade frågor till föräldrarna, där finns bara en liten klisterlapp som talar om att adressaten är avflyttad och inte lämnat någon ny adress. Något svar från Rosa Grünewald kommer inte heller eftersom samtidigt som de här breven skickas, från Tyskland och Sverige, har tåget från Trier i Luxemburg anlänt till Lodz getto.

 

Den 18 oktober 1941 anlände vad som var den tredje transporten, av totalt 20 stycken, från ”Tredje Riket”. Med på den transporten befann sig Familjen Ermann tillsammans med alla andra judar från Rhaunen och närliggande byar och städer.

De 20 transporterna, som gick mellan den 17 oktober och 4 november, förde med sig omkring 20.000 personer till Lodz getto. På kort tid ökade befolkningen i gettot med 15 procent och det var inget som passerade obemärkt.

Staden Lodz ligger mitt i dagens Polen, ca 12 mil sydväst om Warszawa och cirka 30 mil rakt norr om Krakow. Det som har präglat stadens historia är industri och mångfald. På 1800-talet och fram till 1939 var Lodz centrum för polsk industri och näringsliv. Det var här rika affärsmän grundade sina företag och byggde nya fabriker. I och med att Lodz med omnejd växte sig allt större, började Polens och Europas olika nationer och etniska grupper bosätta sig här vilket gav upphov till en storstad rik på olika språk, kulturer och konstformer. Här levde till exempel en stor judisk minoritet som bidrog till Lodzs utveckling och framväxt, liksom de tyska och ryska invånarna. Den första textilfabriken upprättades 1826 av Christian Friedrich Wendisch. Från 1848 fick de första judarna tillåtelse att bosätta sig och arbeta i staden. Folk från hela Europa kom till Lodz men det var främst polacker, judar och tyskar som bidrog till stadens utveckling. I Lodz och dess omgivning fanns det 1901 ca 660 industrier som sysselsatte ca 53.000 arbetare. 1914 var Lodz en av de tätast bebodda industristäderna i världen

Vid andra världskrigets utbrott delades Polen upp mellan Nazityskland och Sovjetunionen, i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten som de båda länderna undertecknat i augusti 1939. Den 8 september 1939 invaderades Lodz av tyska trupper. Från början var det meningen att staden skulle administreras av samma tyska enklav som styrde det ockuperade Polen, Generalguvernementet, men den nazistiska ledningen valde att hörsamma de etniska tyskarnas önskemål om att få tillhöra Tyskland och staden annekterades till Tredje riket, och kom därmed att ingå i den delen av Polen som kallades Warthegau. Lodz skulle förvandlas till en ”rasren” tysk stad och som ett led i detta även byta namn. Valet föll på Litzmannstadt efter Karl Litzmann, den tyska befälhavaren som erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter ockupationen av Lodz började nazisterna förfölja judar och polska invånare. Varenda dag tvingades hundratals judar att utföra hårt arbete utan betalning, de blev slagna och förödmjukade, restriktionerna som infördes blev hårdare och hårdare för varje dag som gick. Judar förbjöds driva handel, varje affär och fabrik skulle märkas med symboler som talade om ägarens nationalitet, förbud för judar att vistas på staden största shoppinggata, i kommunala parker infördes, lag om att judar måste lämna plats på trottoarerna för tyskar, judar fick inte använda kommunala färdmedel, de tvingades bära armbindel och senare en Davidsstjärna och till slut satte man eld på Lodz synagoga. I februari 1940 bestämde man sig för att inrätta ett getto i Lodz som skulle vara en högst temporär lösning då det inte var möjligt att omedelbart deportera stadens judar. Samtliga judar från hela Lodz tvingades in i gettot och de polacker och tyskar som bodde i området tvingades bort därifrån. Från allra första början kände judarna sig lättade, nu hoppades de slippa antisemitiska attacker och annan förföljelse. Ingen normal människa kunde förställa sig de fasor som skulle komma. Den 1 maj 1940 stängdes gettot, det omgärdades nu av taggtråd och vaktkurer och blev därmed helt isolerat från resten av staden. Gettot låg i området Baluty och Gamla Stan, vilka var Lodz fattigaste delar. Två gator, Zgierska och Limanowskiego, där det gick spårvagn ingick inte i gettot och man byggde träbroar över dem. 

Lodz getto som var det näst största i det av nazisterna ockuperade östra Europa, efter gettot i Warsawa, var det också det mest isolerade av dem alla. Möjligheten att smuggla in mat eller andra varor var obefintlig eftersom judarna inte fick lämna gettot för arbete utanför och ingen utifrån kom in. Man fick helt och hållet förlita sig på de matleveranser som myndigheterna tillhandahöll, vilket oftast var mycket sporadiskt och när de väl kom av väldigt dålig kvalité. Vissa livsmedel var ruttna redan när de nådde gettot.

Det var Hans Biebow, chef för gettoförvaltningen i Lodz, som personligen såg till att gettot förblev hermetiskt stängt vilket också ledde till att dess invånare svalt. Han etablerade också Lodz judiskt råd, ”Judenrat”. Juderåden påtvingades judarna av nazisterna, på den lägsta nivån skulle judarna själva administrera och ansvara för gettona. Ledaren av Lodz judiska råd var Mordechai Chaim Rumkowski – med olika tilltal såsom President, Ordförande eller Kung Chaim – en mycket omtalad och kontroversiell person både under sin verksamhet i gettot och i historiska skrifter efteråt. I boken ”Lodz Ghetto” av Isaiah Trunk skriver Israel Gutman i inledningen en omfattande och vetenskaplig historik över Rumkowski, men han har också figurerat i skönlitteraturen. Med utgångspunkt i faktiska och historiska dokument från gettot skriver Steve Sem Sandberg i ”De fattiga i Lodz” mycket ingående om Rumkowski. Sandbergs främsta källa är ”Gettokrönikan” som skrevs i hemlighet varje dag, från januari 1941 till sista juni 1944, av författare och andra intellektuella. Initiativet till att på detta sätt dokumentera livet i gettot kom från judiska rådets arkivpersonal.

Utan överdrift var Lodz getto ett enormt slavarbetsläger där man tillverkade och försåg det ”Tredje riket” och särskilt den tyska militären med kläder, skor, mössor, handskar och andra nödvändiga varor. Nazisterna blev beroende av tillverkningen i gettot och det är anledningen till att dess temporära status övergick till en mer bestående.

Arbetsförhållandena i gettot var brutala, men utan arbete – ingen mat. Den sporadiska och ibland obefintliga införseln av livsmedel i gettot ledde till utbredd svält som tillsammans med trångboddhet i osanitära bostäder gav upphov till att epidemier och sjukdomar grasserade vilket i sin tur ledde till hög dödlighet bland invånarna.

Lodz getto är det mest dokumenterade av alla av nazisternas getton både i text och bild. En av de mest gripande dokumentationerna som jag har läst är en dagbok skriven av Dawid Sierakowiak. Han skriver, mer eller mindre, dagliga anteckningar från 28 juni 1939, ett par veckor innan han fyller 15 år, till den 15 april 1943. Dawid dör den 18 augusti samma år, då är han 19 år gammal. Dödsorsaken var tuberkulos, svält och utmattning – det som kom att kallas ”gettosjukdom”. Det här är hans sista rader, från den 15 april 1943:

”På kvällen var jag tvungen att laga middag, något som gjorde mig helt utmattad. Inom politiken finns inget nytt att förtälja. Återigen känner jag att jag börjar bli melankolisk, av otålighet. Det finns verkligen ingen väg ut ur det här för oss.” (Min egen översättning)

Det var alltså till denna plats som Frieda, Arthur och Margot Ermann anländer utan att ha en aning om vart de har kommit.

Det här är de sista bilderna som Wilma får av sina föräldrar.