Vid slutet av 1940 hade antalet judar som mördats av nazisterna närmat sig 100.000. Under 1941 steg dödstalen astronomiskt då massmord på judar blev en integrerad del av den nazistiska regeringens politik. Hur exakt det gick till är fortfarande inte klarlagt. Vad man däremot med säkerhet vet är att under 1941 mördades ungefär en miljon judar.

Den 31 juli 1941 fick Reinhard Heydrich, chef för säkerhetspolisen, en fullmakt av Hermann Göring, Hitlers närmaste man, att förbereda en plan för den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Heydrich var en av Förintelsens främsta organisatörer och från juli 1941 fram till sin död 1942 ansvarade han för allt som hade med internering, deportation och förintelse av judarna att göra.

Heydrich hade fått ett mandat att skapa en förintelseorganisation och vartefter beslut började fattas och maskineriet drog igång växte efterfrågan på problemlösare. Varje myndighet som blev inblandad stod inför aldrig tidigare skådade problem eftersom ingen i mänsklighetens historia, hade försökt sig på ett massmord i den här skalan. Hela problematiken var ny – inte bara hur man skulle mörda människorna, utan också vad man sedan skulle göra med deras egendom och hur man skulle lösa problemet med att hålla det hela hemligt för omvärlden. Nazistledarna, med Heydrich och hans chef Himmler i spetsen, upprättade en enorm byråkrati och gjorde vad de kunde för att lösa dessa problem.

Heydrich sammankallade till en konferens som hölls i Wannsee utanför Berlin den 20 januari 1942, den så kallade WannseekonferensenDen hade som syfte att dra upp riktlinjerna för hur man administrativt och logistiskt skulle genomföra den ”slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Planen att förinta den judiska befolkningen i Generalguvernementet  uppkallades efter Heydrich och gavs kodnamnet Operation Reinhard.

Beslutet att förinta Europas judar, vilket aldrig kunde ha implementerats utan Hitlers medgivande, startade förmodligen under sommaren 1941.

Den 1 september samma år utfärdade Reinhard Heydrich ett dekret om att alla judiska personer över sex år i Tyskland samt ”införlivade” områden såsom Alsace, Böhmen-Mähren och västra Polen, det som kallade Warthegau, alltid skulle bära en gul davidsstjärna på sina ytterplagg när de vistades utomhus. Ordet ”jude” skulle vara inskrivet mitt i stjärnan på tyska eller på det lokala språket.

Nazisterna återinförde det judiska emblemet som en viktig del i deras större plan att förfölja och slutligen förinta Europas judar. Davidsstjärnan användes inte enbart för att stigmatisera och förödmjuka judarna utan också för att segregera dem, bevaka och kontrollera deras förehavanden för att slutligen kunna förbereda för deportation.

I slutet av september 1941 hade Hitler gett den tyska järnvägen tillstånd att transportera tyska, österrikiska och tjeckiska judar till områden i det av Tyskland ockuperade Polen och Sovjetunionen, där majoriteten av dem mördades. Som en följd av detta tillstånd började deportationerna av tyska, österrikiska och tjeckiska judar till getton, avrättningsplatser, där man sköt hundratals åt gången, koncentrationsläger och dödsläger. Primärt låg dessa platser i Polen, i de baltiska länderna och i Belarus men så småningom gick deportationerna även till Theresienstadt i det som då kallades Protektoratet Böhmen-Mähren.

Från den 15 oktober 1941 till den 29 oktober 1942 deporterades cirka 183,000 tyska, österrikiska och tjeckiska judar till ovan nämnda platser.

Den 13 oktober 1941 gick den här konfidentiella ordern ut i regionen där Rhaunen ligger. Den omfattar  ”evakuering” av samtliga judar samt att de, även barnen, ska avlämna en förmögenhetsdeklaration innan alla deras tillgångar konfiskeras och hemmen förseglas. Var och en fick underteckna sin egen förmögenhetsdeklaration.

I ordern för ”evakuering av judarna” anges att de ska betala sina egna transportkostnader samt vad de får och inte får tar med sig. Tillåtet var: ett bagage per person upp till 50 kg, sängkläder och filtar, kläder – men endast de som kan bäras på kroppen, 100 riksmark per person, mat för 3 dagar i form av bröd, mjöl, gryn och bönor samt vigselring. Det är den enda värdesak som accepteras. Alla andra värdesaker är förbjudna, de är redan, tillsammans med allt annat som fanns i hemmen, upptagna i förmögenhetsdeklarationen och därmed konfiskerade.

Vidare anges det att männen ska vara slätrakade och ha en kort militärisk frisyr, kvinnorna prydligt friserade.

Arthur Ermanns förmögenhetsdeklaration, sid 1 och 2 samt underskrift, notera namntillägget ”Israel” i underskriften

 

 

Frieda Ermanns förmögenhetsdeklaration sid 1 och underskrift, notera även här namntillägget ”Sara” i underskriften

På kvällen, samma dag som familjen Ermann, tillsammans med alla andra judar i Rhaunen, får sitt hem samt alla sina tillhörigheter konfiskerade och blir informerade om när de ska deporteras skriver hela familjen pappa Arthur, mamma Frieda och lillasyster Margot  brev till Wilma. Likaså gör familjens goda vänner Martha och Norbert Haas som tillsammans med sina två barn bor hos Arthur och Frieda.

Sista breven från Arthur och Frieda och längst ner en hälsning från Martha och Norbert Haas.

Sista brevet från lillasyster Margot samt ytterligare rader från Arthur.

Det är inte helt lätt att tyda handstilarna i det här sista breven men förutom att de hoppas att Wilma mår bra och att allt är sig nästan likt därhemma skriver de att de har ont om tid, att de reser bort i övermorgon och lovar att skriva så fort det är möjligt från deras nya adress. Arthur och Frieda försöker låta lugna genom att säga att allt kommer att bli bra längre fram, att just nu är de friska och nöjda och att Wilma inte ska oroa sig, det är inte nödvändigt.

Margot talar om att hon kommit hem samma kväll, hon skriver att vädret inte är något vidare och tror att det säkert är bättre hos Wilma. Även hon säger att när de har fått en ny adress ska de skicka den till Wilma. Sen avslutar hon med att nu vill pappa skriva igen.

Vännerna Norbert och Martha Haas skriver att de saknar Wilma och de är glada för att det går bra för henne och att hon är nöjd med sitt arbete.

”Evakueringen” eller ”utrymningen” av Rhaunens judar är alltså bestämd till den 16 oktober 1941. I ett dokument anges det att transporten från Rhaunen samt andra mindre byar ska ske med ”Wagen” dvs bilar. Enligt ögonvittnen i Rhaunen var det lastbilar som hämtade upp de 18 judarna för vidaretransport till Bernkastel. De hade fått order om att samlas hos familjen Ermann på Stipsenhausenweg. Mitt emot deras hus låg det som kallades för ”Krankenhaus” där både Wilma och hennes bror gått i Kindergarten och framför det huset fanns en stor plan yta och dit kom lastbilen för att hämta byns judar.

Härifrån deporterades Rhaunens judar. Idag är det kommunhuset (till vänster i bild) som ligger på den plats där ”Krankenhaus” låg 1941. Det bruna huset till höger i bild är Wilmas barndomshem. Foto Carolyn Östberg 2013.

Flera år senare, 1947, får Wilma ett brev från en grannfru i Rhaunen, Fru Schäfer som skriver att hennes man var hemma hos Wilmas föräldrar på kvällen den 15 oktober 1941 och stannade hos dem ända till klockan 3 på natten och att de fördes bort klockan 6 på morgonen. Vidare skriver hon att Margot var med dem och att Arthur lovat att skriva men att det förmodligen varit omöjligt eftersom de aldrig hört ifrån dem igen.

Det här är ett av de sista vittnesmål vi har från någon som träffat Arthur, Frieda och Margot efter den ödesdigra dagen 14 oktober 1941.

När distriktets samtliga judar anlänt till Bernkastel transporteras de vidare till Trier.

Listan över Rhaunens samtliga 18 deporterade judar.

Till Trier kommer de mitt på dagen och från stationen ledsagas de till uppsamlingsplatsen Bishop Korum Haus. Nazisterna använde huset som ett fängelse där man samlade ihop judar från olika ställen i regionen innan deportation till getton och koncentrationsläger. För invånarna i Trier var det inte svårt att förstå vilka de här människorna, som alla bar på packning, var. Det framgick tydligt av den gula stjärnan som alla judar hade tvingats bära sedan i september 1941. Vad tänkte Trierborna när de såg judarna föras genom staden?

På kvällen samma dag, under övervakning av Gestapo, marscherades de till stationen i Trier.

Listorna från Trier där Frieda, Arthur, Margot och familjen Haas finns med.

Inte förrän på natten, närmare klockan 1, ankommer tåg Da3 från Luxemburg. När Frieda, Arthur och Margot, familjen Haas och alla de andra judarna från regionen tvingas ombord på tåget fanns där redan drygt 300 judar från Luxemburg. Tåget som nu har över 500 judiska personer ombord – män, kvinnor och barn fortsatte sin färd österut.

Ingen av de deporterade kunde veta vad som väntade dem, även om vissa säkert hade sina onda aningar. Vi kan inte föreställa oss den rädsla och vanmakt det måste ha känt. Allt de ägde nu var 100 riksmark per person och bagaget som packats i all hast.

Dokument som utfärdades i Trier där det anges att Arthur, Frieda och Margot överlämnade sig självmant till Bishop Korum Haus. I vänster marginal framgår det att de har fått betala för utskrift av dessa dokument, 1 riksmark och 45 rikspfennig per person.

Slutdestinationen för tåg nr Da3 från Luxemburg var gettot i den stora industristaden Lodz i Polen, nu omdöpt till Litzmannstadt. 

Fram till 1939 hade staden haft den näst största judiska församlingen i hela Europa.