Liebe Wilma är historien om en ung flicka som kom till Sverige 1939, på flykt undan den nazistiska judeutrotningen. Det finns många liknande berättelser, samtidigt som de tyvärr är alltför få. Även om de i vissa stycken liknar varandra är varenda en av dem unik och värd att berättas. Från många av dem som räddades undan Förintelsen har det vuxit fram nya generationer som idag lever i helt andra länder och till och med världsdelar än där deras föräldrar växte upp.

Detta är en fantastisk vinst över nazistregimens ideologi och dess utövare som envist, ursinnigt, ondskefullt och in i det sista kämpade för att utrota varenda judisk person överallt där den tyska krigsmakten drog fram.

Just därför är det verkligen berättigat att i det här sammanhanget skriva ”vinnarens historia” även om jag vet att inte alla har kunnat se på sig själva och sitt liv efter Förintelsen på det sättet. Inte heller deras barn och ibland även barnbarn har alltid kunnat se så ljust på sin uppväxt med djupt drabbade och traumatiserade föräldrar.

Om jag hade vetat vad som skulle hända med mina föräldrar och min lillasyster hade jag aldrig lämnat dem” sa Wilma ofta när vi tillsammans hade börjat arbeta med hennes berättelse. Ord som naturligtvis kan vara svårt för hennes barn och barnbarn att höra, förstå och bearbeta. Samtidigt visar det på komplexiteten hos Förintelsen och arvet efter den som alla överlevare kämpar med och mot. Men kanske var det så att det var lättare för Wilma att säga det till mig än till dem som hon hade en mer känslomässig relation till.

Bland de av Förintelsens överlevare som jag har varit i kontakt med har det funnits nästan lika många strategier för att förhålla sig till sina tidigare upplevelser som antal individer. Allt ifrån de som aldrig har berättat och inte tänker göra det heller till dem som sett det som sin livsuppgift, de som rest runt i skolor, skrivit böcker och på andra sätt medverkat för att informera om Förintelsen.

Wilma och jag träffades första gången när filmaren Ida Lindgren och jag gjorde en intervju med henne på hösten 2009. Det var ett uppdrag för Forum för levande historia och ingick i ett projekt där ett antal judiska personer och finska krigsbarn berättade om sina minnen från sin tidiga barndom i hemlandet, resan till Sverige, avskedet från föräldrar och syskon, ankomsten till Sverige och hur det sedan gick i deras liv.

Wilma var en kvinna med hög integritet och jag kände det som att vi inte fick någon alldeles särskild kontakt under det här första mötet. Inte som jag hade fått med några av de andra som vi intervjuade. Så jag blev lite förvånad när jag kom hem en dag och fick höra att Wilma Lundström hade ringt och sökt mig. Vid den här tidpunkten var mitt uppdrag för Forum för levande historia slut för länge sedan och min första reaktion var att Wilma kanske ångrat något hon sagt under intervjun.

Lyckligtvis var det inte så utan när hon skulle visa filmen för sina barnbarn var det något tekniskt fel på hennes dvd. När jag förhörde mig om Wilmas hälsa, om hon var frisk och om det hade varit svårt att bearbeta alla minnen som kommit upp till ytan efter intervjun, berättade Wilma att hon diagnosticerats med leukemi. Jag lovade att ordna fram en ny dvd och bad att få komma och lämna den till henne personligen.

På så sätt återupptogs vår kontakt och det blev ett antal mycket intressanta och oftast väldigt roliga möten, både hemma hos Wilma och på St Görans sjukhus där hon ibland låg intagen för behandling. Vi hade långa samtal om allt mellan himmel och jord, men alltid med en förankring i hennes bakgrund. Vi diskuterade existentiella frågor, vi talade om svårigheterna med förlåtelse och försoning. Som en slags bekännelse talade Wilma om att hon aldrig kunde förlåta tyskarna för vad de gjort mot hennes familj. Hon berättade också om det som var hennes största önskan och som samtidigt blivit en stor besvikelse: att hennes hemby, Rhaunen, skulle erkänna vad som hänt med deras judiska befolkning och tillåta minnesstenar, så kallade Stolpesteiner. Varje begäran om detta som framförts, till borgmästarna i Rhaunen under årens lopp, hade avfärdats. Tillsammans tittade vi på dokumentärer om när sådana minnesstenar lades ner i andra städer och byar. Vi skojade och skrattade också en hel del, Wilma var en kvinna med ett skarpt intellekt och en stor portion humor som i våra samtal ofta slog över i galghumor. Något som jag tror blev en slags ventil för oss båda, ett sätt för oss att inte låta våra timslånga samtal om Förintelsen och Wilmas erfarenheter av den helt förgöra oss.

Så föddes vårt gemensamma projekt: att skriva Wilmas historia. Hon tyckte att det finns för få berättelser om judarna från mindre platser i västligaste Tyskland, som till exempel Rhaunen. Wilma visste att hennes tid var utmätt, och hon skonade inte sig själv. Det var med hjärtat i halsgropen jag klättrade efter denna sköra kvinna uppför en brant vindstrappa. Där tog hon fram en gammal och nött kartong. I den fanns alla hennes föräldrars brev och brevkort, från 1939 fram till oktober 1941 då de deporterades till gettot i Lodz, Polen. Sammanlagt är det 486 stycken och de flesta är skrivna under 1939 och i början av 1940, därefter går frekvensen ner och sjunker drastiskt under 1941 för att i oktober till slut upphöra helt. Alla 486 breven inleds med orden ”Liebe Wilma”.

Det är pappa Arthur som skrivit de flesta breven, han skrev i princip varje dag och ibland flera brev per dag. Man förstår att saknaden efter Wilma var stor, men också att de oroade sig för hur hon klarade av sitt liv i Sverige. Mamma Frieda och lillasyster Margot skriver oftast kortare hälsningar i slutet av breven. Det lyser verkligen igenom att det var precis som Wilma berättat, att hon var pappas flicka.

Wilma och jag började omedelbart översätta breven, hon dikterade och jag skrev. Jag såg att hon blev både uttröttad och otroligt berörd, men hon kämpade ihärdigt vidare. Mellan våra besök sorterade jag breven i kronologisk ordning och började göra efterforskningar i arkiv. Tyvärr hann vi bara igenom en bråkdel när jag nåddes av beskedet att Wilma låg på sjukhus igen, den här gången var hon döende. Wilma dog i april 2011. 

Det här är Wilmas berättelse och den är tillägnad Monika, Steven, Liora, deras barn och kommande generationer.

Wilma läser sin pappas brev, 16 mars 2011. Foto: Carolyn Östberg
Wilma läser sin pappas brev, 16 mars 2011. Foto: Carolyn Östberg

Under vårt arbete sa Wilma ofta att hon var ledsen att hon var så försvagad att vi inte kunde åka till Rhaunen tillsammans och hon kunde få visa mig byn och huset där hon växte upp. Sedan Wilma gick bort och under mitt fortsatta arbete med hennes historia bestämde jag mig för att göra den resan på egen hand. Så med jämna mellanrum gick jag in på nätet och tittade på Rhaunens hemsida och under hösten 2012 hittade jag så rubriken ”Stolpersteine Verleg”. Där kunde man läsa att den 8 september 2012 började man att lägga ner minnesstenar i Rhaunen för ortens judiska invånare som antingen flydde eller deporterades och dog i läger. Utanför Wilmas barndomshem på Stipshausenerweg, idag Zum Idar 18, finns det fem stenar tillägnade familjen Ermann. Där finns också fyra stenar för familjen Haas som var inneboende hos Wilmas föräldrar.

Sent omsider har Wilma, hennes älskade far, mor, bror och lillasyster samt de andra judiska invånarna i Rhaunen fått upprättelse från sin hemort som inte tidigare velat kännas vid vad som hände dem under Förintelsen.

Zum Idar 18 nedläggning av Stolperstein
Nedläggning av Stolpersteine utanför Wilmas barndomshem i Rhaunen 8 september 2012
Stolpersteine Rhaunen
Stolpersteine tillägnade familjen Ermann