En gråmulen dag, den 18 oktober 1941, anlände tåget från Luxemburg till Radegast station, drygt 3 km utanför Lodz getto. Ombord fanns Frieda, Arthur och Margot Ermann deras inneboende, familjen Haas – två vuxna och två barn samt Gertrude Josephs son Heinz tillsammans med cirka 500 andra judar från samma område i västra Tyskland. De har brutalt ryckts upp från sina hem tre dagar tidigare. För de äldre och barnen var upplevelsen extra utmattande. Av de deporterade var 22% över 60 år och 7% under 10 år. Dessutom hade de ingen som helst aning om vart de hamnat eller hur deras framtid skulle se ut. Trötta och förvirrade med resväskor i handen och knyten under armarna kliver de ner från tåget, allt de ser är en stationsbyggnad som ligger i lantlig miljö. Gestapo skyndar på dem och skriker ”Framåt! Spring! Spring!” Människorna som inte vet vart de ska ta vägen knuffas framåt. Var har de hamnat?

Radegast 1
Stationsbyggnaden i Lodz. Foto: Carolyn Östberg, augusti 2016
Ankomsten bild 2
Ur boken ”Struggle for survival of the Jews from Luxemburg an the Trier region deported to the Litzmannstadt Ghetto” Red. Pascal Eberhard

Från stationen fick de gå på den leriga landsvägen som ledde in till gettot. Där möttes de av en misär och fattigdom som de inte var förberedda på. På gatorna såg de män i trasor med vaxliknande ansikten, vagnar som drogs av barn och gamla istället för dragdjur, högar av stinkande sopor. Ingenting och ingen liknade det de kom ifrån.

När den första chocken efter ankomsten lagt sig skulle de nu försöka organisera sitt eget liv i ett redan överbefolkat getto. De anvisades till baracker där de fick dela rum med för dem helt okända människor. Varje rum delades mellan 6-8 personer och rummen hade inget rinnande vatten, inga toaletter och det fanns inte möjlighet att laga mat där. Vattenbrunn och latriner fanns ute på gården. I slutet av oktober 1941 var det redan ganska kallt i Polen och det hade inte funnits något material att elda med på ganska länge så det blev även en kamp mot kylan. Innan judarna från väst fått något arbete och efter att den mat de haft med sig var uppäten gällde det att skaffa mat på något sätt. I Lodz getto gällde mottot: Inget jobb – ingen mat – alla måste arbeta! Arbete var obligatoriskt för alla mellan 10 och 65 år.

När samtliga cirka 20 000 västeuropeiska judar anlänt till Lodz i oktober-november 1941 fick de inte arbete på en gång så de kunde inte försörja sig från dag ett utan började istället att sälja av sina tillgångar som de haft med sig för att på så sätt få pengar och köpa sig mat. Som en följd av detta steg priserna på mat och de som redan befunnit sig i gettot sedan tidigare och endast hade tillgång till den så kallade gettovalutan drabbades hårt av detta.

Dawid Sierakowiak skriver i sin dagbok den 19:e oktober 1941:

”Det kom flera judar från Luxemburg idag. De börjar nu att göra gettot överbefolkat. De bär en bit tyg på vänster bröst, där det står ”Jude”. De är välklädda (man kan se att de inte är från Polen). De köper allt som kan köpas i gettot och priserna har dubblerats /…/. Även om de anlände för bara två dagar sedan klagar de redan på att de är hungriga. Så vad kan vi säga, vi som inte har varit mätta på över ett år. Uppenbarligen kan man vänja sig vid vad som helst.” (Min egen översättning)

För den som vill läsa en mer ingående studie av gettot i Lodz kan jag rekommendera boken ”Lodz Ghetto. A History” av Isaiah Trunk.

Den polskjudiska fotografen Henryk Ross var anställd som gettots officiella fotograf. Från 1940 till 1944 tog Ross fotografier för arbetstillstånd men också ”officiella” bilder där gettots arbetskapacitet skulle lyftas fram samtidigt som han, i smyg och med risk för sitt eget liv, dokumenterade den grå vardagen i gettot, lidandet, svälten och sjukdomarna, utnyttjandet av arbetarna samt deportationer av tusentals till dödslägret Chelmno samt till Auschwitz. Henryk Ross överlevde och innan gettot likviderades grävde han ner sina bilder som på så sätt finns bevarade för eftervärlden.

Framme i Lodz getto registreras samtliga personer och tilldelas någon form av boende. För Frieda, Arthur och Margot är adressen som står där högst tillfällig.

Registrering av ankomst etc hela familjen Ermann
Familjen Ermanns registrering i Lodz getto. Källa: Archiwum Państwowe w Łodzi

Från den här adressen får sedan familjen Ermann flytta till lägenhet nr 20 på Hausierergasse 2. Vi vet inte om de fick bo ensamma i den lägenheten. Trångboddheten var enorm i Lodz getto och eftersom de bara var 2 vuxna och ett barn är det inte omöjligt att de tvingades dela lägenhet med andra personer, eller i alla fall dela kök och sanitära utrymmen med andra som bodde i huset.

Tanken från tyskarna var att hela Lodz skulle bli en tysk stad och därför bytte man namn inte bara på själva staden, Litzmanstadt, utan även alla gator fick nya tyska namn. Idag har de flesta fått tillbaka sina tidigare polska namn men nummerindelningen består, i alla fall i den delen som var gettot. Idag har gatan där Frieda, Arthur och Margot bodde fått tillbaka sitt gamla polska namn och heter Flisacka. Huset där de bodde är rivet och har givit plats åt en parkeringsplats istället. Bilderna nedan visar grannhuset nr 4-8.

Grannhuset Flisacka 4-8

Där bostadshuset stod 1
Foto. Carolyn Östberg, augusti 2016

 

Familjen Haas tilldelades en lägenhet eller del av en lägenhet på Franzgasse nr 107, idag heter gatan Franciszkanska. Huset står kvar och har samma nummer idag som då.

IMG_2801
Foto: Carolyn Östberg, augusti 2016

Nu när familjerna har boende återstår att skaffa arbete för så många av dem som möjligt, det är enda sättet att överleva i gettot. Vid ankomsten till Lodz fotograferas samtliga för ett så kallat arbetstillstånd och när de fått arbete får de ett ID-kort som de alltid måste bära med sig. Där står bland annat var de arbetar och med vad samt om de, på grund av sitt arbete, får gå på gatorna efter tiden då utegångsförbud trätt i kraft.

Det var Henryk Ross som fotograferade och eftersom det var så många människor som kom till gettot närmast dagligen och skulle ha sin bild till ett ID-kort rationaliserade han sitt arbete. Hur det gick till går att se om ni klickar på den här länken.

I arkivet i Lodz har jag hittat Friedas och Margots ID-kort, de tillhör den typ av ID-kort som började distribueras i gettot från 1 januari 1943. De tidigare exemplaren har inte återfunnits och därför vet vi inte när de fick sina arbeten. Helt klart är däremot att de måste ha fått någon form av arbete ganska snabbt efter ankomsten, annars hade det inte funnits så mycket som en smula på bordet hemma hos dem.

Frieda arbets ID
På Friedas fotografi syns en del av avgränsningen som fotografen Henryk Ross använde sig av. Källa: Archiwum Państwowe w Łodzi.
Friedas arb id baksida
Andra sidan av Friedas ID-kort. Källa: Archiwum Państwowe w Łodzi

Frieda fick arbete på mössfabrik nr 24 som luftvärnsvakt och det är säkert därför som hon har tillstånd att röra sig ute på gatorna även under utegångsförbud. Förmodligen arbetade vakterna i skift dygnet runt. Mössorna som tillverkades var samtliga till den tyska militären. Fabrik nr 24 låg på dåvarande Sulzfelderstrasse 47, idag Wojska Polskiego nr 47.

Friedas arbetsplats 1
Foto: Carolyn Östberg, augusti 2016.
Margots arb ID
Margots ID-kort. Källa: Archiwum Państwowe w Łodzi

Margot fick arbete som bysthållarsömmerska och korsettsömmerskelärling på fabrik nr 56 med dåvarande adress Steinmetzgasse 8, idag Ceglana nr 8.

Margots arbpl 3
Foto: Carolyn Östberg, augusti 2016

Frieda hade en bra bit att gå till sitt arbete medan det var betydligt kortare för Margot vilket är en tröst även om det är en klen sådan.

Karta med arbetsplatser och boende

Något ID-kort eller registrering för arbete för Arthur Ermann har jag inte kunnat hitta, och om det var så att han faktiskt inte fick något arbete alls hade familjen det extra svårt att få ihop till mat för dem alla tre.

Arbete i Lodz getto var inget annat än rent slavarbete. Idag vet man att från maj 1940 till maj 1942 tillverkades 3 miljoner klädesplagg till Wehrmacht, den tyska militären. Intressant att notera, om än något förvånande är att, under samma tidsperiod, var det damunderkläder som toppade listan över plagg som tillverkades i textilfabrikerna. Man hade förberett för en utställning av dessa plagg under hösten 1942, det finns statistik över antalet plagg och bilder som lyfter fram damunderkläderna som tillverkades i gettot – en modevisning i helvetet. Den ställdes in då en våg av deportationer kom i september 1942.

Vid den här tiden, hösten 1942, hade familjen Haas redan deporterats, de försvann i maj 1942. Det sista spåret efter dem är ett brev som fadern, Norbert Haas, skriver den 13 maj till gettoadministrationens kontor för ”förflyttning” och begär uppskov/undantag för hela sin familj.

Enligt Gettokrönikan från den 17 maj 1942 var det 15 000 personer på listorna för deportationerna som genomfördes mellan den 4.e och 15:e maj det året. Det fanns alltså möjlighet att i alla fall ansöka om att slippa ”förflyttning” även om de flesta ansökningar fick avslag. Norbert Haas skriver följande:

”Högaktningsfull begär jag att ni undantar oss från evakuering från Litzmannstadt getto på grund av följande information: Sedan den 21 november 1941 har jag arbetat som vakt, till allas belåtenhet. Jag har fru och två barn. Vi är alla vid dålig fysisk hälsa och en förflyttning skulle innebära en stor påfrestning för oss. Jag är född den 18 april 1898 i Hottenbach och är kreaturshandlare.

Vänliga hälsningar

Norbert Haas”

Ur boken ”The struggle for survival of the Jews from Luxemburg and the Trier region deported to the Litzmannstadt Ghetto. Letters of May 1942” (med tillstånd av Pascale Eberhard, redaktör. Min översättning). 

Över 2 000 av sådana brev har hittats, konserverats och mikrofilmats, de kan sökas genom JewishGen.

Norbert Haas brev stämplades med ordet ”ODMOWA” vilket betyder avslag på polska. Vi kan självklart endast spekulera i varför han fick avslag men formuleringen om familjens dåliga hälsa bidrog med största sannolikhet till beslutet. I Lodz ansåg man sig nu endast ha plats för helt arbetsföra personer. Även om tanken är motbjudande är den i det här sammanhanget inte alls osannolik, utan helt logisk.

Ingen av dem som fick besked om kommande ”förflyttning” kunde veta att det innebar transport till dödslägret Chelmno, där de mördades vid ankomst. Inte heller de som blev kvar i gettot kunde veta, även om det stora antalet ansökningar om undantag ändå indikerar en rädsla för vad som komma skulle. Det började dessutom spridas allehanda rykten i gettot om vad som faktiskt hände dem som ”förflyttades”.

Hos JewishGen finns också två dokument med kostnaderna som Deutsche Reichsbahn, tyska järnvägen, skickade till Gestapo i Lodz getto under rubriken: ”Biljettpriser för specialtåg till Warthbrücken”. Tågen från Lodz gick till Warthbrücken på stambanan, där de deporterade omlastades på en mindre järnväg till Chelmno dödsläger. Det låg cirka 5 mil nordväst om Lodz.

Biljettpriserna följer samma tariff som chefen för järnvägen tillika transportministern skrev i ett brev från den 26 juli 1941: att varje passagerare på dessa ”Sonderzuge” (specialtåg) skulle betala halva priset för en biljett i tredje klass, om de var fler än 400 passagerare. På återresan fick de medföljande vakterna, mellan 12 och 13 män, betala fullt pris eftersom antalet passagerare inte var tillräckligt för ”specialtåg”.

Gestapo sände räkningen vidare till den tyska gettoadministrationen som betalade pengarna hos biljettkontoret på tågstationen. Pengarna togs från gettots inkomster av produkter som tillverkades och såldes vidare. Alltså användes gettoinvånarnas intjänade pengar till att bekosta transporter för deras egna transporter till dödslägret Chelmno.

Vågen av deportationer under september 1942, som jag nämnde tidigare, inleddes med att nazisterna beslöt att 20 000 ”undermåliga” judar skulle bort från gettot. Ordföranden för Judiska rådet Chaim Rumkowski fick i uppdrag att genomföra deportationerna så smidigt som möjligt. Med ”undermåliga” avsågs barn, gamla, svaga, sjuka och alltför undernärda människor. Lodz hade vid den här tiden, under Rumkowskis stränga ledarskap och i nazisternas ögon, förvandlats till ett effektivt arbetsläger som tillverkade kläder åt tyska armén som de här människorna inte kunde bidra till.

Den första september börjar de första deportationerna av patienter från flera sjukhus, bland annat från Sjukhus nr 1 som var det största. Där inrymdes också en mödravårdsavdelning som nu tömdes på sina patienter på det mest brutala sätt. Flera fordon med traktorsläp hade körts fram till sjukhuset, i och runt dem fanns SS-soldater. Från fönstren, fyra våningar upp, började nu nakna och skrikande spädbarn kastas ner på flaken där SS-soldaterna försökte spetsa så många som möjligt på sina bajonetter. Luften fylldes av skrik på både jiddisch och polska: ”mördare, mördare…”. Många åldringar som stapplade ut från sina avdelningar gick samma öde till mötes eller helt enkelt sköts på stället.

Den 4 september har Rumkowski kallat gettoinvånarna till ett möte och nu inleds den mest dramatiska perioden i gettots historia.

Här följer ett utdrag ur hans tal som finns att läsa hos Yad Vashem, det är min egen översättning från engelska 

”Gettot har drabbats av ett fruktansvärt slag. De kräver att vi ska ge dem vad som är allra värdefullast för oss – våra barn och våra gamla. Jag har aldrig haft förmånen att kunna skaffa mig egna barn men jag har tillbringat min bästa år bland barn. Jag hade därför aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara jag som skulle tvingas göra detta offer på altaret. På gamla dar tvingas jag nu sträcka ut mina händer och be: ”Bröder och systrar, ge dem till mig! Fäder och mödrar, ge mig era barn… (Förtvivlad gråt hörs från den samlade publiken) /…/

Under gårdagen fick jag order att deportera mer än tjugo tusen judar från gettot och om jag inte gjorde det – ”gör vi det själva”. Frågan väcktes: ”Skulle vi acceptera detta och göra det själva eller lämna det till andra”. Men eftersom vi inte vägleddes av tanken ”hur många kommer att gå förlorade?” utan av tanken ”hur många kan vi rädda?” så kom vi till slutsatsen – det vill säga mina närmaste medarbetare och jag – att hur svårt det än är så måste vi själva genomföra ordern. Jag måste själv utföra denna svåra och blodiga operation. Jag måste amputera lemmar för att rädda kroppen! Jag måste föra bort barnen, om jag inte gör det, kommer andra också att föras bort, Gud förbjude… (Fruktansvärda skrik och tjut)

Idag har jag ingen tröst att ge er. Inte heller har jag kommit för att lugna er, utan för att lyfta fram er smärta och sorg. Jag har kommit som en tjuv, för att ta ifrån er dem som är er kärast. Jag har gjort allt som står i min makt för att få denna bittra dom återkallad. När detta inte lyckades försökte jag lindra domen. Igår beslutades att nioåringar skulle registreras (för arbete. Min anm.) Jag försökte rädda åtminstone en årskull – barn mellan nio och tio. Me de vägrade ge vika. En enda sak lyckades jag med – att rädda barnen över tio år. Låt detta bli vår tröst i denna stora sorg.

Det finns många människor i gettot som lider av tuberkulos, vars dagar eller kanske veckor är räknade. Jag vet inte, kanske är det en ond plan, kanske inte, men jag kan ändå inte låta bli att föreslå den: ”Ge mig dessa sjuka människor, och kanske blir det möjligt att rädda friska människor i deras ställe.” Jag vet hur mycket var och en av dessa sjuka betyder hemma hos sig, hur viktigt det är för judar att vårda sina sjuka. Men i en tid när sådana här order kommer måste man göra noga avvägningar – vem borde räddas, vem kan räddas och vem får räddas.

Det sunda förnuftet kräver av oss att rädda dem som kan räddas och som har en chans att överleva och inte dem som i alla fall inte överlever.”

När Rumkowski hade avslutat sitt tal till gettoinvånarna stod en sak fullkomligt klar för dem – 20 000 personer skulle tvingas lämna gettot, barn under 10 och äldre människor över 65 år.

En förvirrad och panikartad aktivitet bröt ut i gettot då folk försökte komma på sätt att gömma sina barn och äldre. Från början var det ingen som visste vem som skulle leda den så kallade aktionen. Skulle det vara den judiska polisen, Gestapo eller en mobil enhet från SS. Rumkowski bestämde, tillsammans med lägerkommendanten Biebow, att den skulle utföras av den judiska polisen. Nazisterna hade utfärdat ett allmänt utegångsförbud där ingen fick lämna sin bostad. Den judiska polisen fick nu gå från lägenhet till lägenhet och slita barn från sina mödrar, föräldrar från sina barn. Tobias Rawet som är vice ordförande i Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige, bodde med sina föräldrar i gettot och var 6 år vid detta tillfälle. Hans mamma satte honom i en hink och sänkte ner honom i utedasset ute på gården. Ni kan läsa hans egen berättelse här.

Man förväntade sig att föräldrar och släktingar skulle försöka ändra i de registrerade åldrarna, det fanns fel i registreringen som inte hade ändrats. Nu kunde dessa misstag avgöra människors öde. Det förekom att man angav en högre ålder på barnen eftersom ett barn från 10 och uppåt kunde få arbete och därmed hade rätt till en portion soppa. Andra sänkte åldern eftersom ett litet barn hade möjlighet att få mjölk. Då var soppan och mjölken det viktigaste, istället blev det en direkt fråga om liv och död.

Nu började en aldrig tidigare skådad ström av människor att komma till kontoret för registrering. Tjänstemännen försökte hantera situationen och arbetade oavbrutet, dag som natt. Trots det ökade trycket från folk som kom för att ansöka om ändringar, de skrek, grät och en del blev helt galna.

Gestapo påbörjade deportationen utan att ta någon som helst hänsyn till det hektiska arbete som rådde vid registreringskontoret.

Oscar Singer, en tjeckoslovakisk journalist har beskrivit vad han såg när barnen deporterades:

”De små som lastades på kärran uppträdde tyst, undergivet eller så skrek de, beroende på ålder. Barnen i gettot, pojkar och flickor under 10 år, är redan mogna och vana vid fattigdom och lidande. De yngre tittar sig omkring med vidöppna ögon och vet inte riktigt vad de ska göra. De är på en kärra för första gången i sina liv, en kärra som ska dras av en riktig häst. De ser fram emot en rolig åktur. Mer än en av de små hoppar av glädje på kärrans golv så länge det finns tillräckligt med plats. Samtidigt har hans mamma nästan blivit helt galen, hon ligger på marken, vrider sig och sliter desperat i sitt hår.”

Det finns ett fåtal fotografier från denna deportation, den här länken från United States Holocaust Memorial Museum visar ett av dem tagen i smyg av Mendel Grossman.

Alla deportationer gick till Chelmno dödsläger och efter två veckor hade mer än 16 000 av judarna från Lodz getto gasats ihjäl.

Hur familjen Ermann upplevde dessa veckor i gettot vet vi självklart inte men det är inte svårt att föreställa sig att skräcken och paniken som spred sig bland berörda familjer i gettot även påverkade dem.